lördag 11 augusti 2012

Ja hur mår egentligen våra barn?

Detta blogginlägg om Christian Sörlie Ekströms bok "Hur mår egentligen våra barn?" kommenterade jag häromdagen:
"Alva Myrdal startade en rörelse, där syftet var att idiotförklara mammor och se till att samhället uppfostrade barnen. Syftet med denna rörelse var att Alva Myrdal skulle få leva ett liv fjärran från att ta hand om sina barn. Hon ville ha allt, karriär, barn, hög ställning, och vem fick betala priset?

Alva Myrdal skapade: Storbarn kammaren. Där skulle barnen tas om hand från de imbecilla mödrarna, enligt Alva Myrdal. Dessutom förespråkade hon sterilisering av de hon ansåg inte var kapabla att ha hand om sina barn. Det var kvinnor med låg utbildning som var de imbecilla."


Min kommentar:
Ja men varför detta eviga skuldbeläggande av kvinnor*, som att det bara är kvinnor som är föräldrar? Det är ju personer som Ekström, Louise Hallin och Annica Dahlström som letar anledningar på fel ställen.

Jag håller med om att människor generellt borde tillbringa mer tid med sina barn (och genom hela livet, inte bara under de första åren), men det borde snarare handla om ene generell arbetstidsförkortning för alla (varför är det ingen som seriöst utreder denna fråga? Den frågan borde Ekström istället driva och andra som påstår sig verka för barns bästa) och inte om att kvinnor ska vara hemma mer med barnen (och kom inte och påstå att dessa debattörer inte skulle mena att kvinnor är viktigast för barnen. Detta eviga tjat, som om halva befolkningen vore inkapabel att ta hand om och anknyta till sin egen avkomma).

Varför inte verka för att pappor tar ut mer föräldraledighet, att föräldrar delar så lika som möjligt (båda kan faktiskt gå ner i arbetstid när barnen är små)? Det skulle gagna både barnen, relationen och kvinnors (och mäns!) ställning på arbetsplatser. Dvs både kvinnor och män i barnafödande ålder skulle då ses som en "risk" att anställa, vilket skulle resultera i en ohållbar situation för arbetsgivare som då inte skulle kunna anställa i princip någon alls, och helt enkelt skulle tvingas sluta kategorisera enbart kvinnor som risker utan skulle snarare tvingas bli mer tillåtande generellt. Kanske ska inte en chef förväntas arbeta mer än 40 timmar i veckan, herregud hemska tanke? Kanske ska vi sänka kraven på ständig och snabb tillväxt och bejaka att folk vill ha ett liv utanför jobbet också? Vad är det som säger att tillväxten måste ha det tempo detn har idag? Vad skulle hända om tillväxten gick något långsammare?
Varför pratar ni inte om det?
Det är sånt vi borde diskutera!

Och varför dra upp Alva Myrdal? Hon må vara en av anledningarna till att förskolor finns (och det tackar de flesta av oss för) men idag är det ju ingen som håller med henne om dessa extrema åsikter. Det var ju för fasen i en helt annan tid. Idag ser vi ju annorlunda på människors värde. Släpp Alva Myrdal!

Jag läste mamma@home för några år sedan och Elise Carlson tar ju upp exakt samma grej, den förhatliga statsfeminismen och Alva Myrdal osv. Men släpp det nångång och börja leva på 2010-talet! Börja lyssna på vad moderna unga människor vill!
Dagens pappor VILL ha tid med sina barn. Dagens mammor och pappor VILL ha BÅDE jobb och familj. Kämpa för att de ska kunna möjliggöra den drömmen istället för att klaga på att mammor jobbar för mycket!

Och jämför med vilket annat land som helst i världen, Sverige har den mest generösa föräldraförsäkringen som finns! I många andra länder lämnas barnen till andra vuxna efter betydligt kortare tid än i Sverige. Varför är det ingen som uppmärksammar det?

Ohälsotalen är mycket mer komplexa än att man kan lägga skulden på mammorna.

Det är jakten på snabbast möjliga tillväxt som är en stor del av grundproblemet, anser jag.
Varför måste vi arbeta så mycket? (varför utreder ingen ordentligt konsekvenserna av att t ex dela på jobben?)
Varför är det viktigaste för Sveriges ekonomi att svenskarna konsumerar mer och mer och mer? Är inte det mer oroande?

Det handlar om det ekonomiska system som vi lever i, och som ingen verkar vara visionär nog att lyfta sig över för att hitta alternativa samhällssystem. Vad är det som säger att tillväxt är det enda möjliga?

*) Detta påstår Ekström och Hallin i en debattartikel i GP i juli 2012.

Ett något banalt och tröttsamt svar från bloggaren:
"Jag läste en undersökning som gjorts på Familjeliv.se där 25 procent, tror jag det var, av mammorna gärna velat vara hemma med sina barn upp till att de var två år, och 40 procent upp till att barnen var 3 år."

Här är en mer kritisk recension av boken:
http://mestbaradeckare.blogspot.se/2012/07/hur-mar-egentligen-vara-barn.html