Men när två förhållandevis viktiga personer i Sveriges kändiskrets uttalar sig såhär blasé och ogenomtänkt om feminism så är det värt att uppmärksamma, med tanke på vilket inflytande de säkerligen har på andra människor.
Jag roade mig således med att skriva ner exakt vad Mia Skäringer och Maria Lundqvist faktiskt säger i det omtalade, senaste avsnittet av "Mia på Grötö".
De talar alltså om att de ofta känner skuld.
"MS: Det är ingen hejd på hur tunga stenar man kan lägga i sin ryggsäck. Det är helt skoningslöst.
ML: Varför gör vi det med oss?
MS: Nämen det är väl jämställdhetens... också... tyvärr kommer ju det i det här att...
ML: Bojan liksom... mmm...
MS: Ja alltså det är ju det negativa av det här... man tror att man kämpar för sitt eget kön men man kämpar också jävligt mycket mot sig själv hela tiden, kan jag uppleva det som.
ML: Jag är ingen, jag är ingen feminist på det sättet, jag älskar...
MS: Nä inte jag heller. Du vad roligt att du säger det, för jag har letat efter någon som inte... jag kan inte gå med i det där tåget.
ML: Inte jag heller.
MS: Jag måste... För mig är en hel person både... man bejakar sina manliga sidor, man bejakar sina kvinnliga sidor och där, det är mer ett andligt helhetstänkande för mig. Det här att gå ut och.. Fittstim och hår och ... det är inte min... uuh...
ML: Inte mitt heller. Jag kan höra vad det är de pratar om men jag tycker att konsekvenserna...
MS: Av det blir... Det blir inte bra. Det här skulle man behöva säga lite oftare. Det är ofta så att man blir lite fången i det där politiskt korrekta så man vågar inte riktigt säga att "ursäkta jag... jag är inte med på det där tåget". Det är ofta såhär "är du inte feminist då? Är du inte feminist eller?" Jo alltså ja, ja...
ML: Stödjer du inte kvinnans frigörelse och så? Jo men.. inte på bekostnad utav liksom...
MS: Jo men inte med den utveckling som är nu."
Och ja. Alltså de säger ju i princip inget vettigt alls, och ingen av dem pratar till punkt utan de bara fyller i varandras meningar med oavslutad floskel efter floskel.
Ulrika Good har redan skrivit klokt om detta, bland annat:
"Min förhoppning och önskan är att man i fortsättningen ska få omnämna sig som feminist utan att behöva förtydliga att man inte är:
- Manshatare
- Ointresserad av sitt utseende
- Aggressiv
- Hårig
- Vänster (eller höger, genustänk är inte partipolitik)
- Ful
- Någon som anser att det inte är någon skillnad på män och kvinnor
För det sista som behövs i arbetet med att stävja ojämlika och diskriminerande strukturer mellan könen är hinder i form av skrämmande och osanna nidbilder."
Tänk om dessa två kvinnor år 2013 istället kunde pratat lite om den tacksamhet de känner inför den kamp som kvinnor (och män) före dem utkämpat för att de ska kunna sitta här i tv och snacka blaj? Den kamp som föregått dem och som gjort att de och deras döttrar har rösträtt och slipper dö i barnsäng eller vara utestängda från universitet eller vad ni vill. Att deras söner inte måste agera ensamma familjeförsörjare, förneka sitt känsloliv, gå ut i krig och att de kommer att kunna ta känslomässigt ansvar för sina barn utan att det ses som något konstigt. Den feministiska kampen har bland annat lett fram till den jämställdhet som dessa båda kvinnor åtnjuter, till ett samhälle där människor är på väg mot att vara individer i första hand, snarare än sina kön.
Anmärkningsvärt är att senare i programmet talar Mia med Jonas Gardell om tiden då Aids härjade som mest. På frågan om man skulle känna skuld för att man inte var med då säger Jonas Gardell:
"JG: Jag sa nej du har ingen skuld. Men... om du glömmer och inte lär dig din historia. Om du inte tar reda på att den frihet du åtnjuter idag, den kommer någonstans ifrån. Den kommer från människor som har kämpat politiskt. Som med personligt mod och stora offer har tagit oss dit vi är idag. Om du glömmer det och om du glömmer de som dog så har du skuld."
Och nu sitter Skäringer istället och ser inkännande ut, fastän det som Gardell säger faktiskt gäller i lika stor grad - om inte större - för feminismen. Den frihet du åtnjuter idag Mia, den kommer någonstans ifrån!
Och ännu lite senare pratar hon med Alex Schulman som menar att han blivit väldigt familjekär sedan han fick barn och är mindre intresserad av sitt jobb och han är lite orolig över det. Hon pratar terapeutiskt om att det är ju så det ska vara och bla bla bla. Men du Mia Skäringer, det faktum att en 35-årig man öppet kan berätta i tv att han helst bara vill hem till sin familj och inte känner att han vill fokusera på jobbet just nu, det är faktiskt också en konsekvens av feminismen och jämställdheten.
Om du glömmer det så har du skuld.
Inlägg
