Twilight - för vem?

Jag frågade i förbifarten om min tolvårige son var intresserad av att läsa Twilight-böckerna. Det var nån gång i somras. Han såg besvärad ut och det förvånade mig. Han har nämligen sällan ratat en bok. Det mesta går ner. Jag frågade förstås varför han inte var intresserad, eftersom resten av världens tolvåringar verkar tycka dom är grymma. Han kunde inte svara mer än att han inte tyckte dom verkade bra...
Detta var innan jag visste att Twilight-serien riktar sig till tjejer. Jag hade missat både recensionerna och debatten. När detta gick upp för mig köpte jag den första boken och gav den till sonen på hans födelsedag (respektlöst kan tyckas, men jag var bara tvungen att se hur det skulle falla ut!). Han verkade ha glömt vårt samtal från i somras, men boken blev liggande.
Så blev han sjuk och en av dagarna tillbringade han ensam hemma. När jag öppnade dörren stod han med blossande kinder i hallen med boken under armen. "Jag har läst halva mamma! Den är skitbra!"
Twilight-serien står inte för kvalitet, det har jag nu läst mig till. De står för skräplitteratur, med onyanserade karaktärer och fullt av klichéer. Likt många av de böcker jag själv läste som 12-åring, då det kittlande behovet av att läsa om kärlek och erotik infann sig.
Men att min son nu kryddar sin läsning med en smaskig kärleksroman som så tydligt riktar sig till tjejer, det gör mig bara nöjd. För visst behöver våra pojkar kärleksromaner, hur klichémässiga de än kan tyckas vara...