Pojkar får stå oförtjänt mycket i rampljuset - igen

I tjugo år (!) har det gjorts jämställdhetssatsningar i den svenska skolan. Men det har varit svårt att säga något om resultatet. Detta menar några forskare på Linköpings universitet, som genom Delegationen för jämställdhet i skolan (DEJA) har gjort en kunskapsöversikt i ämnet. Barn har inte fått komma till tals om vad de tycker om jämställdhet i skolan eller hur det tycker att det ska bedrivas jämställdhetsarbete. Beklagligt. Men - några slutsatser kan i alla fall dras i den nya kunskapsöversikten. Här är några:

-Barnen är med och skapar och upprätthåller skillnader mellan könen, i relationer med andra och i konstruerandet av den egna identiteten, utan att för den skull konstruera ojämställdhet.
-Barnen skolas in i olika sätt att vara beroende på kön.
-Skolpersonalen utgår från heteronormativt tänkande i mötet med eleverna.
-Både skolpersonal och elever definerar pojkarna som det verkliga problemet. De stör i klassrummet, ofredar flickor osv. Pojkarna klarar inte av undervisningen, vilket är ett annat sätt att uttrycka att flickorna genomgående presterar bättre.

Den sista punkten har debatterats både offentligt och inom forskarvälden. Det har talats om en ökad ”femininisering” av skolan, med vilket en menar att det ökade antalet kvinnliga lärare och den nya, mer reflekterande pedagogiken skapar en situation som är gynnsam för flickor och diskriminerande mot pojkar. Författarna till kunskapsöversikten motsätter sig denna slutsats. Utgångspunkten, att killar skulle vara omognare och utvecklas långsammare, döms ut som både biologistisk och deterministisk. Den är dessutom misstänkt lik de argument som historiskt sett fått legitimera att flickor utestängdes från skolsystemet. Pojkar, som redan har den mesta uppmärksamheten riktad mot sig, får oförtjänt stå ännu mer i rampljuset. Det finns ingen anledning att problematisera detta, eftersom pojkar trots sämre skolresultat, har väsentligt bättre chanser på arbetsmarknaden än flickor.

Hela rapporten finns på regeringens hemsida.
SOU 2010:66 Barns perspektiv på jämställdhet i skola - en kunskapsöversikt

En jämställdhetsivrare på skakiga ben

Föräldramöte i klass 7. Jag bär som vanligt med mig ett gäng fjärilar i magen, beredd att ställa frågor som handlar om - just det- GENUS! Har inga som helst fjärilar när det handlar om skolmat, schemaläggning, lärarresurser och andra ämnen som brukar dryftas. Men mitt största intresseområde, det ämne jag lägger mest tankekraft på, som jag kan belägga med styrdokument och som jag till och med vet är ett prioriterat område i stadens budget - ger mig både fjärilsmage, tunghäfta och röda kinder när jag ska ta upp.

Jag tog sats, försökte hitta en lucka, en fin övergång. Så enkelt egentligen - frågan skulle ju bara lyda "Jag undrar hur ni här på skolan lever upp till de prioriterade målen om genus och jämställdhet?" Men ack! Plötsligt fick vi föräldrar veta att barnen delats in i slöjdgrupper baserade på kön. Killar trä. Tjejer sy. "De fick välja själva". Och då hör jag mig själv lätt irriterad och med värmen stigande på kinderna fråga hur de kan välja en sådan indelning. Har ni tänkt på konsekvenserna?? (Svar: Ja. Jo, det kanske inte är så bra.) Har ni överhuvud taget någon utbildning i genus?? (Svar: Nej, vi prioriterar miljö just nu) Känner ni överhuvudtaget till att genus ska prioriteras?? (Svar: Ja.)
Allt detta häver jag ur mig med bultande hjärta och går senare därifrån och undrar om det gjorde någon nytta. Vad var det nu han sa, slöjdläraren? "Det tar vi med oss". Är det det som betyder "Det ska vi tänka på till nästa gång, eftersom det ligger något i det du säger"?

Jag är en jämställdhetsivrare av rang. Men när jag inte är "bland de mina" så känner jag mig så obekväm. Om det ändå satt en enda förälder där, som höll med. Varför ska jag gå därifrån och känna mig skamsen?

Suck.

Ge mig en vettig feminist!

Ibland invaggas jag i tron att jag och den där andra personen som jag nyss pratat med säkert tänker likadant i alla frågor bara för att vi lyckats hålla med varandra om något. Varför ramlar jag alltid i den fällan? Jag tänker "åh, den personen är nog dessutom medveten om genus och stör sig säkert på samma saker som jag gör" och så hör jag min röst gå igång på något hett ämne, typ "Så jobbigt könskonservativ den där läraren till våra barn är".
I det här fallet blev mottagaren så provocerad att hon inte kunde dölja det. Hon var av motsatt åsikt. Hon tyckte att det var jättebra att hennes "pojkflicka" äntligen börjat ta på sig rosa kläder och börjat lugna ned sig med pyssliga aktiviteter, istället för att alltid flänga runt och klättra i träd. Hon gav läraren cred för att hon lyckats utveckla hennes "flickiga" sidor.
Jag sätter utflyktskorven i halsen och skvalpar ut varm choklad på skorna och inombords skriker jag: Ge mig en vettig feminist! Nu!

Feministiska föräldrar är trösterika.

Att dela in elever i grupper

Att dela in elever i grupper kan vara något av det mest konfliktskapande som existerar i en undervisningssituation. Åtminstone upplever jag det så. Det kan bero på att jag inte är dessa elevers ordinarie lärare. Jag vet att de normalt sett "aldrig" får bestämma grupper själva. Det har min handledare sagt. Inte heller jag låter eleverna dela in sig själva i grupper. Men ibland orkar jag inte ta fighten, utan fuskar lite.

Jag räknar kanske ut innan hur många grupper jag behöver dela i för att två specifika elever inte ska hamna i samma grupp. Jag kanske medvetet gör så att en brötig elev blir nöjd med indelningen. Ja, det har nog hänt vid ett par tillfällen att jag gjort så. Jag tror inte att jag är ensam.

Det vanligaste skälet till konflikt vid dessa tillfällen är att någon elev hamnat som ensam tjej/kille i en grupp med flera av det motsatta könet. Jag brukar envist och till elevens besvikelse stå på mig och hävda att könet inte har någon som helst betydelse för den uppgift eleverna ska hålla på med.

Flera av de pedagoger som jobbar med dessa barn delar in dem efter kön och reflekterar gärna över det som något positivt. De kan tycka att "men nu blev det väl bra när de fick sitta så - varannan?" (läs: lugnt och skönt...) Eller så har de bestämda platser som organiserats efter vilket kön eleven har, t ex 2 killar - 2 tjejer. Min upplevelse är att kön är återkommande i pedagogernas diskussioner kring hur elever ska organiseras. Detta kan vara unikt för den skola jag praktiserar på. Men jag misstänker att det är vanligt. Och helt fel väg att gå.

Att kön spelar en stor roll i vårt samhälle är inget nytt för mig, eller något som jag tycker är konstigt att eleverna har med sig. Men det irriterar mig när konsekvenserna av det går ut över min undervisning.

Jag tror att lärare har en viktig roll att spela när det gäller att bryta föråldrade könsrollsmönster och det ligger i uppdraget att försöka. Det håller inte att särskilja och gruppera p g a kön på det sätt jag menar att många fortfarande gör i skolan. Det ökar bara elevernas fokus på skillnaden.

Fram för fler lärare som vågar bryta normer!

Tragik på praktik

Ännu en dag på praktikplatsen. Skådeplats: en F-5 skola i en stor svensk stad.

En av lärarkollegorna berättar engagerat om när en man hälsade på hennes klass häromdagen. Mannen hade arbetstränat i hennes klass under en hel termin och han var mycket omtyckt bland barnen. Nu var det månader sedan de hade setts.

Läraren berättar om hur det hade sett ut då han först hade kommit dit, mannen. Pojkarna i klassen hade slängt sej om benen på mannen och kramat honom, allihop. Hon var mycket bekymrad, det var något i det här scenariot som störde henne. Hon beskrev det hela som tragiskt. "Har de inga pappor därhemma som kan krama dem, pojkarna?"

Hade hon reagerat likadant om det varit flickor som slängt sej om halsen på honom?

Att orka engagera sig, att bli överraskad

På mina barns skola finns en föräldraförening som driver frågor som handlar om trafiksäkerhet, trevlig skolgård, skolmat osv. Protokollen kommer hem och jag har länge tänkt att ett engagemang om genusfrågor vore på sin plats. Och den här terminen kände jag mig tillräckligt laddad (hänvisar till mina tidigare inlägg om genus i skolan).

Föräldraföreningen träffar rektorer och lärarrepresentanter tre gånger per termin och för fram sina frågor. Jag hamnade direkt på ett sådant skolråd innan jag ens träffat föräldraföreningen. Jag tänkte att det är lika bra att smida...
Sagt och gjort. Tre representanter från föreningen, inkl. mig själv, två rektorer och två lärare var på plats.

Snacka om att jag höll på att tappa hakan i bordet när den ena rektorn inleder med att berätta att stadsdelsnämnden har pekat på viktiga områden som ska prioriteras på skolan och att ett av dessa är genus- och jämställdhetsfrågor. Och att man nu planerar framåt för detta.

Därför kändes det mindre avspänt än jag kunnat ana när det väl var dags för mitt lilla anförande. Jag hade läst på ordentligt och övat in fraser som "Detta med genus-och jämställdhetsarbete i skolan är ingen rekommendation, det är ett officiellt uppdrag", "Det räcker inte med en föreläsning om jämställdhet, man måste gå på djupet och integrera genusperspektivet i undervisningen", "Genusarbetet måste konkretiseras och följas upp".

Jag vill verkligen tipsa om en ny bok utgiven av Norstedts juridik. Den heter Jämställdhetsarbete i förskola och skola och är skriven av Eva-Karin Wedin. Boken var helt klart mycket bra att läsa inför det här mötet med skolledningen. Alla argumenten finns, alla styrdokument och även tips på arbetssätt. Dessutom är den väldigt konkret och lättläst och jag tycker att varenda pedagog skulle få ett ex i handen.

Så hur blev responsen då? Jo, den nya rektorn av manligt kön, nickade instämmande under hela min lilla monolog och påpekade sedan att han höll med mig. Och att om vi föräldrar hade kompetenser och kunskap inom området som inte fanns på skolan, kanske vi skulle kunna samarbeta i frågan. Wow liksom!

Därefter kröp det också fram att föräldraföreningen hade en insomnad grupp som jobbat med dessa frågorna och att det fanns flera som skulle vilja skaka liv i den.

Ibland flyter det bara på.

Föräldramöte del 2

Det är svårt att behöva erkänna att jag aldrig kom iväg på det där föräldramötet. Tack och lov finns en förälder till som tyckte att saken var viktig och tog min plats, trots att det var min tur.
Med hänvisning till den lapp som alltså är uppsatt vid ingången till klassrummet* frågade således fadern hur detta "genustänk" praktiseras. Nja, personalen har skickats på seminarium för att lära mer om detta synsätt, men det "har inte blivit så mycket sen". MEN, de är gärna öppna för förslag! OK. Här gäller det att inte deppa ihop, utan att se det som en invit. Frågan är vad de vill ha förslag på, kanske litteratur eller fortbildning? Hur som helst, jag tänker gå med i skolans föräldraförening och driva frågan i direktkontakt med skolledningen. Det är nog enda vägen att gå.

* Bilden föreställer två kvinnliga pedagoger, där den ena är i färd med att klä på sig herrkläder. Den ena säger "I morgon är det din tur att vara Bengt". Undertexten är "Det är svårt att jobba för jämlikhet när männen är få". Den vanliga begreppsförvirringen. Jämlikhet, jämställdhet... Suck. Och genus i skola/förskola handlar om att få lika många manliga pedagoger som kvinnliga??

Föräldramöte del 1

Ikväll är det dags. Det är min tur att gå på föräldramöte. Jag har laddat i flera månader. Nu ska det ske. Jag ska be personalen berätta om sitt "genustänk".

Det är nämligen så, att utanför klassrumsdörren sitter en lapp där det står just detta. "Visst har vi genustänk" står det. Under texten har någon saxat en seriestrip där kontentan är att eftersom Benny jobbar här och kan ha klänning, typ, så är vi genusmedvetna. Jag har jagat upp mig sedan barnet började i förskoleklassen där i höstas. Jag förstår ju att det är ett skämt, dessutom ett internt skämt. Men för mig, som tycker att genusfrågor är bland det viktigaste som finns, blir det ett hån varje gång jag ser den där lappen.

Dessutom har jag betraktat både barn och personal med detta perspektiv och jag är bekymrad. Det verkar nämligen inte finnas ett uns av "genustänk". Det är svårt att välja ett enda exempel för denna korta form av textpublicering. Men låt mig berätta om första skoldagen. Mitt barn, av flickkön, möts av pedagogen. I hennes grupp går, vet vi sedan tidigare, fem pojkar och tre flickor. Bemötandet blir "Då ska vi se, ja, Emma kommer inte förrän på fredag, men Sonja är här, kom ska jag presentera dig för henne!"
I min värld visar pedagogen tydligt att min dotter förväntas ansluta sig till gruppen "flickor". Pojkarna var inte ens i sammanhanget värda att bli presenterade.

Detta var som sagt bara ett exempel.
Och ikväll är det alltså dags. Tjuren vid hornen. Varför är det så svårt?? Kanske för att jag för fem år sedan ställde samma fråga, och för tre år sen och för ett och ett halvt år sen. Och den uppgivenhet som följer är alltid så tung att bära.
Fortsättning följer...

Lucia, normernas drottning

Jag minns fjolårets "debatt" om Freddy i Motala som inte fick lov att vara lucia, trots att skolan röstat fram honom. Väntar på årets bidrag av luciadiskriminiering. På vår skola får de små barnen vara vilken karaktär de vill i luciatåget, vilket förstås inte betyder att några pojkar är lucior, men det begränsar åtminstonde inte antalet flicklucior och det förekommer inte några stenåldriga omröstningar. Bland sjätteklassarna får man anmäla sitt intresse för den enda luciaposten och denna lottas sedan ut. Det är väl helt okej.
Från förra årets lucia hittar jag den här upprörande notisen i Aftonbladet av Ann Charlott Altstadt. Skribentens sexåriga son fick inte lov att vara lucia, för skolan kunde inte ta ansvar och garantera barnets säkerhet och trygghet om han gjorde denna könsrollsöverträdelse. Altstadt skriver: Men vem tar ansvar för att min son inte ska tvingas växa upp till snaggad, combatfärgad ”jävla bög”-brölare för att känna sig skyddad av normerna?