Pojkar får stå oförtjänt mycket i rampljuset - igen

I tjugo år (!) har det gjorts jämställdhetssatsningar i den svenska skolan. Men det har varit svårt att säga något om resultatet. Detta menar några forskare på Linköpings universitet, som genom Delegationen för jämställdhet i skolan (DEJA) har gjort en kunskapsöversikt i ämnet. Barn har inte fått komma till tals om vad de tycker om jämställdhet i skolan eller hur det tycker att det ska bedrivas jämställdhetsarbete. Beklagligt. Men - några slutsatser kan i alla fall dras i den nya kunskapsöversikten. Här är några:

-Barnen är med och skapar och upprätthåller skillnader mellan könen, i relationer med andra och i konstruerandet av den egna identiteten, utan att för den skull konstruera ojämställdhet.
-Barnen skolas in i olika sätt att vara beroende på kön.
-Skolpersonalen utgår från heteronormativt tänkande i mötet med eleverna.
-Både skolpersonal och elever definerar pojkarna som det verkliga problemet. De stör i klassrummet, ofredar flickor osv. Pojkarna klarar inte av undervisningen, vilket är ett annat sätt att uttrycka att flickorna genomgående presterar bättre.

Den sista punkten har debatterats både offentligt och inom forskarvälden. Det har talats om en ökad ”femininisering” av skolan, med vilket en menar att det ökade antalet kvinnliga lärare och den nya, mer reflekterande pedagogiken skapar en situation som är gynnsam för flickor och diskriminerande mot pojkar. Författarna till kunskapsöversikten motsätter sig denna slutsats. Utgångspunkten, att killar skulle vara omognare och utvecklas långsammare, döms ut som både biologistisk och deterministisk. Den är dessutom misstänkt lik de argument som historiskt sett fått legitimera att flickor utestängdes från skolsystemet. Pojkar, som redan har den mesta uppmärksamheten riktad mot sig, får oförtjänt stå ännu mer i rampljuset. Det finns ingen anledning att problematisera detta, eftersom pojkar trots sämre skolresultat, har väsentligt bättre chanser på arbetsmarknaden än flickor.

Hela rapporten finns på regeringens hemsida.
SOU 2010:66 Barns perspektiv på jämställdhet i skola - en kunskapsöversikt

Förskolans egen Fight club

Jag tvingas runda hela lekplatsen som tillhör förskolan som ligger vägg i vägg med mitt barns skola, på väg för att hämta. Jag hinner se vad som sker där på lekplatsen. Några få barn leker utspritt. På ett ställe befinner sig en grupp. De är väl 7-8 stycken. Två av dem flickor, trycker sig mot ett närliggande staket. Framför dem utspelar sig Fight club i miniatyr. Pojkarna turas om att brutalt brotta ned varandra. En efter en. Några kämpar med gråten men lyckas hålla tillbaka. En säger "Jag ser att du är rädd för mig nu". Han låter inte triumferande, mest förvånad. Och leken fortsätter. Pojkbarn, fyra och fem år gamla, välter varandra, med röda kinder och blanka ögon.

Ingen pedagog vistas på lekplatsen, så jag stannar till för att se så att ingen verkligen skadar sig. Funderar en stund på min roll. Ska tårarna till för att jag ska börja agera från min position på andra sidan lekplatsen? Ska jag hämta en pedagog? Eller är leken helt befogad, tillåten och normal?

Jag ser att hon har sett att jag stannat och tittar. Hon kommer ut och går med bestämda steg mot lekplatsen, ser stressat upptagen ut, låtsas inte om mig.

Jag går och hämtar mitt barn. Orkar inte se fortsättningen.

Föräldramöte del 2

Det är svårt att behöva erkänna att jag aldrig kom iväg på det där föräldramötet. Tack och lov finns en förälder till som tyckte att saken var viktig och tog min plats, trots att det var min tur.
Med hänvisning till den lapp som alltså är uppsatt vid ingången till klassrummet* frågade således fadern hur detta "genustänk" praktiseras. Nja, personalen har skickats på seminarium för att lära mer om detta synsätt, men det "har inte blivit så mycket sen". MEN, de är gärna öppna för förslag! OK. Här gäller det att inte deppa ihop, utan att se det som en invit. Frågan är vad de vill ha förslag på, kanske litteratur eller fortbildning? Hur som helst, jag tänker gå med i skolans föräldraförening och driva frågan i direktkontakt med skolledningen. Det är nog enda vägen att gå.

* Bilden föreställer två kvinnliga pedagoger, där den ena är i färd med att klä på sig herrkläder. Den ena säger "I morgon är det din tur att vara Bengt". Undertexten är "Det är svårt att jobba för jämlikhet när männen är få". Den vanliga begreppsförvirringen. Jämlikhet, jämställdhet... Suck. Och genus i skola/förskola handlar om att få lika många manliga pedagoger som kvinnliga??

Föräldramöte del 1

Ikväll är det dags. Det är min tur att gå på föräldramöte. Jag har laddat i flera månader. Nu ska det ske. Jag ska be personalen berätta om sitt "genustänk".

Det är nämligen så, att utanför klassrumsdörren sitter en lapp där det står just detta. "Visst har vi genustänk" står det. Under texten har någon saxat en seriestrip där kontentan är att eftersom Benny jobbar här och kan ha klänning, typ, så är vi genusmedvetna. Jag har jagat upp mig sedan barnet började i förskoleklassen där i höstas. Jag förstår ju att det är ett skämt, dessutom ett internt skämt. Men för mig, som tycker att genusfrågor är bland det viktigaste som finns, blir det ett hån varje gång jag ser den där lappen.

Dessutom har jag betraktat både barn och personal med detta perspektiv och jag är bekymrad. Det verkar nämligen inte finnas ett uns av "genustänk". Det är svårt att välja ett enda exempel för denna korta form av textpublicering. Men låt mig berätta om första skoldagen. Mitt barn, av flickkön, möts av pedagogen. I hennes grupp går, vet vi sedan tidigare, fem pojkar och tre flickor. Bemötandet blir "Då ska vi se, ja, Emma kommer inte förrän på fredag, men Sonja är här, kom ska jag presentera dig för henne!"
I min värld visar pedagogen tydligt att min dotter förväntas ansluta sig till gruppen "flickor". Pojkarna var inte ens i sammanhanget värda att bli presenterade.

Detta var som sagt bara ett exempel.
Och ikväll är det alltså dags. Tjuren vid hornen. Varför är det så svårt?? Kanske för att jag för fem år sedan ställde samma fråga, och för tre år sen och för ett och ett halvt år sen. Och den uppgivenhet som följer är alltid så tung att bära.
Fortsättning följer...