Twitterbebisen

Ett par som ska bli föräldrar för första gången ligger i detta nu i en förlossningssal och väntar. De har de senaste dagarna väckt viss uppmärksamhet. De kommunicerar nämligen med omvärlden från den där salen. De bloggar, twittrar och hänger på Facebook. Bland vissa har det väckt irritation. Stockholm City har rapporterat.

Är inte de där kritiska anmärkningarna, indignationen, snarast moralpanik? Måste all tid som spenderas i en förlossningssal verkligen handla om att uppleva, att vara i nuet, att gå upp i sin förlossning som något nästan överjordiskt?

Jag tycker mig i bakgrunden skymta rätt unkna värderingar om autenticitet, att det i framfödandet av ett barn med nödvändighet måste finnas något essentiellt att möta. Att nu ska en annan, äkta, ursprunglig människa träda fram och ta ens plats. Sanningen för de flesta är att många av de där timmarna mest är något som ska uthärdas. Att slentrianhänga lite på Internet verkar vara ett alldeles utmärkt sätt att få timmarna att gå.

Naturen

Jag tycker att naturen är överskattad.

Människan har privilegiet att välja bort biologin och istället ägna sig åt det som verkar bra.

Det är oväsentligt om kvinnor skulle råka ha någon liten medfödd fördel som föräldrar (vad det nu skulle kunna vara). Det är liksom redan bevisat att män kan ta hand om barn tillräckligt bra. Då kan vi bara bortse från eventuell biologi, och istället ägna oss åt det vi tycker verkar just bra.

Ändå tvingas man som feminist hela tiden bemöta allehanda dumheter, inte sällan utifrån idéer om vad som är naturligt och inte. Jämställdhet är bara en av många saker som kulturen gör bättre än naturen. Jag tycker att naturen är rätt usel på att hantera rätt mycket. Tänk mobbning, våld, sexualitet, över- och fortlevnad rent allmänt och en mängd andra fenomen. Även exempelvis föräldraskap.

Jag är less på att diskutera natur över huvud taget.

Är det inte bättre att på allvar börja diskutera vad som är bäst?