Allt hänger ihop

"Hon betonar att hon inte har något emot att flickor har rosa prinsessklänningar om de vill det, men barn ska inte behöva känna förväntningar på grund av sitt kön.
- När vi får barn så kan vi som föräldrar göra så otroligt mycket för att våra barn ska bli jämlika personer. Många tar inte vara på den möjligheten. Det finns viktigare saker tycker de när jag pratar barnkläder. Men allt hänger ihop, kläderna är en del och att jag brinner för det här betyder inte att jag struntar i vad som händer i Libyen. Kläder är viktiga, de avgör hur vi blir bemötta och skapar förväntningar, säger Nina Ruthström." (obs. min fetstil)

Läs hela intervjun med Nina Ruthström på helagotland.se.

Läs även artikeln där Lindex bemöter kritiken. Nja eller nä, de rapar det vanliga standardsvaret: "- Vi har valt olika avdelningar för pojk- och flickkläder, därför att våra kunder söker på det sättet."

Jag har fått liknande svar då jag till exempel efterfrågat möjligheten att på nätsajter (t ex KappAhl, där man visserligen kan se alla plagg i kategorin Baby, men bara upp till storlek 86) söka bland alla plagg, men uppdelat efter storlek eller efter färg. Ytterst sällan finns möjligheten att söka bland ALLA barnkläder.

Här är svaret jag fick från KappAhl: "KappAhl har valt en indelning av kläder som underlättar för merparten av kunderna att enkelt och snabbt hitta vad de söker."

Det som alltid förundrat mig när jag framfört kritik till butiker (vad det än må gälla) är hur de egentligen kan veta hur kunderna letar och vad kunderna vill ha.

Jag köper ofta kläder på flickavdelningen till min son, hur syns det i statistiken? Hur ska eventuella butiksanalytiker kunna se att jag letar efter kläder på båda avdelningarna, och hur ska de veta att jag som deras kund blir irriterad av deras uppdelning, om jag inte framför det till dem? Och hur många missnöjda kunder tar sig tid att framföra sina åsikter till den det berör?

Om butikerna skulle sluta att styra in oss kunder på detta sätt, skulle de ju kunna nå en helt ny kundkrets.

Jag upprepar, och kompletterar, Nina Ruthströms ord: "Kläder är viktiga, de avgör hur vi blir bemötta och skapar förväntningar". Förväntningar som begränsar våra barn. Och i längden begränsar oss alla.

Tänk om barn i första hand kunde få vara just barn.

Då kanske de sedan växer upp och blir, i första hand, människor.

Att dela in elever i grupper

Att dela in elever i grupper kan vara något av det mest konfliktskapande som existerar i en undervisningssituation. Åtminstone upplever jag det så. Det kan bero på att jag inte är dessa elevers ordinarie lärare. Jag vet att de normalt sett "aldrig" får bestämma grupper själva. Det har min handledare sagt. Inte heller jag låter eleverna dela in sig själva i grupper. Men ibland orkar jag inte ta fighten, utan fuskar lite.

Jag räknar kanske ut innan hur många grupper jag behöver dela i för att två specifika elever inte ska hamna i samma grupp. Jag kanske medvetet gör så att en brötig elev blir nöjd med indelningen. Ja, det har nog hänt vid ett par tillfällen att jag gjort så. Jag tror inte att jag är ensam.

Det vanligaste skälet till konflikt vid dessa tillfällen är att någon elev hamnat som ensam tjej/kille i en grupp med flera av det motsatta könet. Jag brukar envist och till elevens besvikelse stå på mig och hävda att könet inte har någon som helst betydelse för den uppgift eleverna ska hålla på med.

Flera av de pedagoger som jobbar med dessa barn delar in dem efter kön och reflekterar gärna över det som något positivt. De kan tycka att "men nu blev det väl bra när de fick sitta så - varannan?" (läs: lugnt och skönt...) Eller så har de bestämda platser som organiserats efter vilket kön eleven har, t ex 2 killar - 2 tjejer. Min upplevelse är att kön är återkommande i pedagogernas diskussioner kring hur elever ska organiseras. Detta kan vara unikt för den skola jag praktiserar på. Men jag misstänker att det är vanligt. Och helt fel väg att gå.

Att kön spelar en stor roll i vårt samhälle är inget nytt för mig, eller något som jag tycker är konstigt att eleverna har med sig. Men det irriterar mig när konsekvenserna av det går ut över min undervisning.

Jag tror att lärare har en viktig roll att spela när det gäller att bryta föråldrade könsrollsmönster och det ligger i uppdraget att försöka. Det håller inte att särskilja och gruppera p g a kön på det sätt jag menar att många fortfarande gör i skolan. Det ökar bara elevernas fokus på skillnaden.

Fram för fler lärare som vågar bryta normer!

"Mamma, det är en sak...

...på gympan igår...så kände jag mig lite..."
"Lite vadå?"
Hon ligger i sin säng och vi har just sagt godnatt.
"Lite tjock".

Hon är inte tjock. Hon har en liten putig mage. Helt i sin ordning.

"Jag vill vara smal, som Emma. Det är så fint."

Och jag känner en maktlöshet ramla över mig, där jag står i dörröppningen och tittar på min unge med en mun utan framtänder. Hon är sex år. Hon är på väg att bli stor, med allt vad det innebär. Hon har redan förstått hur en kvinna förväntas se ut. Vad hon förväntas göra, säga, vara. Och för varje dag kommer normer och förväntningar att fortsätta präntas in i henne. Och plötsligt känns föräldraskapet tungt.

Lucia, normernas drottning

Jag minns fjolårets "debatt" om Freddy i Motala som inte fick lov att vara lucia, trots att skolan röstat fram honom. Väntar på årets bidrag av luciadiskriminiering. På vår skola får de små barnen vara vilken karaktär de vill i luciatåget, vilket förstås inte betyder att några pojkar är lucior, men det begränsar åtminstonde inte antalet flicklucior och det förekommer inte några stenåldriga omröstningar. Bland sjätteklassarna får man anmäla sitt intresse för den enda luciaposten och denna lottas sedan ut. Det är väl helt okej.
Från förra årets lucia hittar jag den här upprörande notisen i Aftonbladet av Ann Charlott Altstadt. Skribentens sexåriga son fick inte lov att vara lucia, för skolan kunde inte ta ansvar och garantera barnets säkerhet och trygghet om han gjorde denna könsrollsöverträdelse. Altstadt skriver: Men vem tar ansvar för att min son inte ska tvingas växa upp till snaggad, combatfärgad ”jävla bög”-brölare för att känna sig skyddad av normerna?