Ingen är fri

Förmodligen är det bara jag som är trög men jag har faktiskt inte riktigt insett hur många (normalt funtade syftar jag nu på) det verkar vara därute som är övertygade om att feminister är manshatare och att feminister bara vill vända på rollerna och se till så att kvinnorna tar över världen. Det är så sorgligt. För mig handlar feminism och jämställdhet om att frigöra ALLA människor så mycket som möjligt från de könsroller som vi själva - genom våra egna samhällsstrukturer - tvingar in oss i.

För att vi ska nå framgång måste män såväl som kvinnor ges tillgång till hela sitt livsspektra. Jag kan inte se någon motsättning i detta, och jag kan inte se någon annan lösning. Alla måste engageras i kampen, bara då kan vi alla vinna på den.

Som förälder till en pojke ser jag vilka hinder just en pojke kan möta på vägen mot att bli en så fri människa som möjligt. Hade jag haft en flicka så skulle jag sett samma sak, men delvis andra hinder.

Mitt slagord för evigt amen: Ingen är fri förrän alla är fria!

Allt hänger ihop

"Hon betonar att hon inte har något emot att flickor har rosa prinsessklänningar om de vill det, men barn ska inte behöva känna förväntningar på grund av sitt kön.
- När vi får barn så kan vi som föräldrar göra så otroligt mycket för att våra barn ska bli jämlika personer. Många tar inte vara på den möjligheten. Det finns viktigare saker tycker de när jag pratar barnkläder. Men allt hänger ihop, kläderna är en del och att jag brinner för det här betyder inte att jag struntar i vad som händer i Libyen. Kläder är viktiga, de avgör hur vi blir bemötta och skapar förväntningar, säger Nina Ruthström." (obs. min fetstil)

Läs hela intervjun med Nina Ruthström på helagotland.se.

Läs även artikeln där Lindex bemöter kritiken. Nja eller nä, de rapar det vanliga standardsvaret: "- Vi har valt olika avdelningar för pojk- och flickkläder, därför att våra kunder söker på det sättet."

Jag har fått liknande svar då jag till exempel efterfrågat möjligheten att på nätsajter (t ex KappAhl, där man visserligen kan se alla plagg i kategorin Baby, men bara upp till storlek 86) söka bland alla plagg, men uppdelat efter storlek eller efter färg. Ytterst sällan finns möjligheten att söka bland ALLA barnkläder.

Här är svaret jag fick från KappAhl: "KappAhl har valt en indelning av kläder som underlättar för merparten av kunderna att enkelt och snabbt hitta vad de söker."

Det som alltid förundrat mig när jag framfört kritik till butiker (vad det än må gälla) är hur de egentligen kan veta hur kunderna letar och vad kunderna vill ha.

Jag köper ofta kläder på flickavdelningen till min son, hur syns det i statistiken? Hur ska eventuella butiksanalytiker kunna se att jag letar efter kläder på båda avdelningarna, och hur ska de veta att jag som deras kund blir irriterad av deras uppdelning, om jag inte framför det till dem? Och hur många missnöjda kunder tar sig tid att framföra sina åsikter till den det berör?

Om butikerna skulle sluta att styra in oss kunder på detta sätt, skulle de ju kunna nå en helt ny kundkrets.

Jag upprepar, och kompletterar, Nina Ruthströms ord: "Kläder är viktiga, de avgör hur vi blir bemötta och skapar förväntningar". Förväntningar som begränsar våra barn. Och i längden begränsar oss alla.

Tänk om barn i första hand kunde få vara just barn.

Då kanske de sedan växer upp och blir, i första hand, människor.

Över kaffekoppen där vid fikabordet berättade kollegan att de varit oroliga för sonen när han gick på dagis. "Ja, han lekte ju bara med tjejer. Vi tyckte att han behövde killar att leka med." Meningarna hängde kvar i mina tankar resten av dagen. Jag tolkade det som att de ansåg att han behövde vara bland killar och tuffa till sig. Oroliga för att han skulle hamna utanför.

Men vad blir en kille som helst leker med tjejer? En mes? Mobbad? Eller skulle han kanske rentav kunna bli en alldeles, alldeles.... välfungerande människa?

Vad är pojkighet? Och finns det bara ett sätt att vara pojke på? Svaret blir nog ja om man ser till hur killar i dagisålder ofta framställs - högljudda, bråkiga, fysiskt aktiva. Nej, svarar Anette Hellman som nyligen skrivit klart sin avhandling med titeln "Kan Batman vara rosa?". Hon påpekar att det inte alls är ovanligt med killar som är tysta, blyga; pojkar som gärna hänger i dockvrån lite för sig själva, som är stillsamma och leker med tjejer. Men det lyfts aldrig fram att detta faktiskt är vanligt, istället betonar man gång på gång att killar är högljudda och rörliga. De stillsamma killarna hörs och syns inte särskilt mycket, därför syns och hörs de inte heller särskilt mycket i beskrivningen av hur pojkar är. Och indirekt inte i beskrivningen av hur killar FÅR vara.

Det ligger på oss vuxna att låta barn vara de individer de är, släppa förväntningarna på hur killar och tjejer ska vara. Killar kan väl klä sig i svart och leka med bilar hur mycket de vill, och självklart kan väl tjejer bada i rosa och leka med dockor tills de storknar, men jag drömmer om en värld där vi inte låter förutfattade meningar om killar och tjejer hindra dem från att göra/vara något annat - om de vill. En tillvaro där vi inte begränsar vare sig barnen, oss själva eller andra vuxna omkring oss. En värld där förutfattade meningar synliggörs och förpassas dit pepparn växer.

En värld med fler än två, synnerligen smalspåriga alternativ.

Pojkar får stå oförtjänt mycket i rampljuset - igen

I tjugo år (!) har det gjorts jämställdhetssatsningar i den svenska skolan. Men det har varit svårt att säga något om resultatet. Detta menar några forskare på Linköpings universitet, som genom Delegationen för jämställdhet i skolan (DEJA) har gjort en kunskapsöversikt i ämnet. Barn har inte fått komma till tals om vad de tycker om jämställdhet i skolan eller hur det tycker att det ska bedrivas jämställdhetsarbete. Beklagligt. Men - några slutsatser kan i alla fall dras i den nya kunskapsöversikten. Här är några:

-Barnen är med och skapar och upprätthåller skillnader mellan könen, i relationer med andra och i konstruerandet av den egna identiteten, utan att för den skull konstruera ojämställdhet.
-Barnen skolas in i olika sätt att vara beroende på kön.
-Skolpersonalen utgår från heteronormativt tänkande i mötet med eleverna.
-Både skolpersonal och elever definerar pojkarna som det verkliga problemet. De stör i klassrummet, ofredar flickor osv. Pojkarna klarar inte av undervisningen, vilket är ett annat sätt att uttrycka att flickorna genomgående presterar bättre.

Den sista punkten har debatterats både offentligt och inom forskarvälden. Det har talats om en ökad ”femininisering” av skolan, med vilket en menar att det ökade antalet kvinnliga lärare och den nya, mer reflekterande pedagogiken skapar en situation som är gynnsam för flickor och diskriminerande mot pojkar. Författarna till kunskapsöversikten motsätter sig denna slutsats. Utgångspunkten, att killar skulle vara omognare och utvecklas långsammare, döms ut som både biologistisk och deterministisk. Den är dessutom misstänkt lik de argument som historiskt sett fått legitimera att flickor utestängdes från skolsystemet. Pojkar, som redan har den mesta uppmärksamheten riktad mot sig, får oförtjänt stå ännu mer i rampljuset. Det finns ingen anledning att problematisera detta, eftersom pojkar trots sämre skolresultat, har väsentligt bättre chanser på arbetsmarknaden än flickor.

Hela rapporten finns på regeringens hemsida.
SOU 2010:66 Barns perspektiv på jämställdhet i skola - en kunskapsöversikt

En jämställdhetsivrare på skakiga ben

Föräldramöte i klass 7. Jag bär som vanligt med mig ett gäng fjärilar i magen, beredd att ställa frågor som handlar om - just det- GENUS! Har inga som helst fjärilar när det handlar om skolmat, schemaläggning, lärarresurser och andra ämnen som brukar dryftas. Men mitt största intresseområde, det ämne jag lägger mest tankekraft på, som jag kan belägga med styrdokument och som jag till och med vet är ett prioriterat område i stadens budget - ger mig både fjärilsmage, tunghäfta och röda kinder när jag ska ta upp.

Jag tog sats, försökte hitta en lucka, en fin övergång. Så enkelt egentligen - frågan skulle ju bara lyda "Jag undrar hur ni här på skolan lever upp till de prioriterade målen om genus och jämställdhet?" Men ack! Plötsligt fick vi föräldrar veta att barnen delats in i slöjdgrupper baserade på kön. Killar trä. Tjejer sy. "De fick välja själva". Och då hör jag mig själv lätt irriterad och med värmen stigande på kinderna fråga hur de kan välja en sådan indelning. Har ni tänkt på konsekvenserna?? (Svar: Ja. Jo, det kanske inte är så bra.) Har ni överhuvud taget någon utbildning i genus?? (Svar: Nej, vi prioriterar miljö just nu) Känner ni överhuvudtaget till att genus ska prioriteras?? (Svar: Ja.)
Allt detta häver jag ur mig med bultande hjärta och går senare därifrån och undrar om det gjorde någon nytta. Vad var det nu han sa, slöjdläraren? "Det tar vi med oss". Är det det som betyder "Det ska vi tänka på till nästa gång, eftersom det ligger något i det du säger"?

Jag är en jämställdhetsivrare av rang. Men när jag inte är "bland de mina" så känner jag mig så obekväm. Om det ändå satt en enda förälder där, som höll med. Varför ska jag gå därifrån och känna mig skamsen?

Suck.

Malin, Malin och effekten av öppna kommentarsfält

Hon heter Malin och hennes barn heter Vide. Om Vide är en flicka eller pojke är ointressant, enligt Malin. Detta utvecklar hon i en artikel i Sydsvenskan idag. Läs den. Och om du orkar, läs kommentarerna. För här står kommentarsfältet öppet för kritik och den väller in, kan jag lova. Och Malin, hon drar sig inte för att bemöta kritiken. Det beundrar jag. För finns det nåt som dränerar debattlustan och energin att vilja förändra såsom aggressiva antifeminister?

En annan Malin gjorde i början av sommaren slag i saken och skapade ett upprop för mer blommiga kläder till pojkar (som vi skrivit om här på bloggen tidigare). Aftonbladet publicerade en artikel om detta och under den korta tid som kommentatorsfältet låg öppet kom idel upprörda kommentarer. Sociala medier i all ära, men jag kan inte sluta störa mig på att människor inte kan framföra sina åsikter på ett hyffsat sätt. Och det är så fascinerande hur de här frågorna kan göra folk så förbannade. Vågar man ge sig in på Flashback så finns där en kommentarsrad kopplad till artikeln som aldrig tar slut, och nivån är fruktansvärt låg.

För övrigt kan meddelas att det i skrivande stund kommit in nästan 1000 påskrifter på uppropet mot könsstereotypa kläder. Här är en länk om nån missat!
Bild: Peter Frennesson, Sydsvenska Dagbladet

Ge mig en vettig feminist!

Ibland invaggas jag i tron att jag och den där andra personen som jag nyss pratat med säkert tänker likadant i alla frågor bara för att vi lyckats hålla med varandra om något. Varför ramlar jag alltid i den fällan? Jag tänker "åh, den personen är nog dessutom medveten om genus och stör sig säkert på samma saker som jag gör" och så hör jag min röst gå igång på något hett ämne, typ "Så jobbigt könskonservativ den där läraren till våra barn är".
I det här fallet blev mottagaren så provocerad att hon inte kunde dölja det. Hon var av motsatt åsikt. Hon tyckte att det var jättebra att hennes "pojkflicka" äntligen börjat ta på sig rosa kläder och börjat lugna ned sig med pyssliga aktiviteter, istället för att alltid flänga runt och klättra i träd. Hon gav läraren cred för att hon lyckats utveckla hennes "flickiga" sidor.
Jag sätter utflyktskorven i halsen och skvalpar ut varm choklad på skorna och inombords skriker jag: Ge mig en vettig feminist! Nu!

Feministiska föräldrar är trösterika.

Kalasklänning eller inte?

Det är kalastider nu. Häromveckan skulle min 5-åring gå på kalas. Barnen skulle gå tillsammans direkt efter förskolan. Följaktligen brydde vi oss mindre än vanligt om vilken kalas-utstyrsel det skulle bli tal om. Skönt, tänkte jag, och klädde barnet i helt vanlig byxa och tröja.

På väg till kalaset gick barnen vägen förbi oss (kalaset skulle vara på vår gata), dels för att hämta födelsedagsbarnets present, vilken vi såklart hade glömt skicka med. Min dotter bad mig också skicka ner hennes fin-skjorta. Hon ville gärna byta kläder innan kalaset, sa hon.

När hon kom hem berättade hon att hon och de andra barnen, 4 och 5 år gamla, hade haft en diskussion på förskolan innan det var dags att gå till kalaset. De andra barnen hade tyckt att hon måste byta kläder. Hon måste helt enkelt ha kalasklänning. Jag förstod det som att hon hade blivit arg och sagt att hon inte alls ville ha klänning utan tyckte det var mycket snyggare med byxor och skjorta. Hon tyckte att de andra varit dumma som sagt att hon måste ha klänning, när hon inte ville det.

Efteråt funderade jag över om hennes inlägg i diskussionen var en försvarsstrategi eller om det stämde att hon inte ville ha klänning. Jag visste inte om vi hade dragit det för långt och satt henne i en jobbig och onödig situation. Men jag tror ändå någonstans att det var bra. Vi hade ett långt prat efteråt om vikten av att få välja själv och inte bara göra som alla andra. Det kändes bra.

Igår var hon på kalas igen. I klänning den här gången.

"Mamma, det är en sak...

...på gympan igår...så kände jag mig lite..."
"Lite vadå?"
Hon ligger i sin säng och vi har just sagt godnatt.
"Lite tjock".

Hon är inte tjock. Hon har en liten putig mage. Helt i sin ordning.

"Jag vill vara smal, som Emma. Det är så fint."

Och jag känner en maktlöshet ramla över mig, där jag står i dörröppningen och tittar på min unge med en mun utan framtänder. Hon är sex år. Hon är på väg att bli stor, med allt vad det innebär. Hon har redan förstått hur en kvinna förväntas se ut. Vad hon förväntas göra, säga, vara. Och för varje dag kommer normer och förväntningar att fortsätta präntas in i henne. Och plötsligt känns föräldraskapet tungt.

PinkStinks - not

Kampanjen "PinkStinks" provocerar mej med sitt val av kampanj-namn. Kanske för att jag själv under en period valde att i stort sett helt bojkotta den rosa färgen när det gällde min egen dotter. Men det känns liksom också som att jag minns det där från min egen skolgång. "Rosa är töntigt." "Rosa är en tjej-färg."

Kampanjen vill peppa tjejers självkänsla och forma ett alternativ till "the culture of pink", vilken anses sätta utseende framför hjärna. Jättebra. Men ärligt: "PinkStinks"? Namnet provocerar säkert inte bara mej eller människor med liknande åsikter utan även dem som inreder sina hem med rosa fluff och rosetter.

Alternativet till "PinkStinks" är ett projekt som går under namnet "cool to be me". Ok, så jag är cool om jag väljer bort rosa då. Det är liksom först då jag som flicka kan vara mej själv. Nej, även om syftet är gott så irriterar det mej. För mej bidrar hela grejen bara till någon sorts lust att jävlarimej bevisa att rosa inte alls stinker, att rosa i själva verket bara står för det vi själva lägger i det och att säga att rosa stinker är lite som att bajsa feminismen i ansiktet. För flickor i vår kultur väljer gärna rosa. Många pojkar kanske också vågar välja rosa om vi vuxna inte väljer en traditionell macho-retorik.

Kolla gärna in vad PinkStinks kampanjar för! Tanken är god men namnet stinker...