En jämställdhetsivrare på skakiga ben

Föräldramöte i klass 7. Jag bär som vanligt med mig ett gäng fjärilar i magen, beredd att ställa frågor som handlar om - just det- GENUS! Har inga som helst fjärilar när det handlar om skolmat, schemaläggning, lärarresurser och andra ämnen som brukar dryftas. Men mitt största intresseområde, det ämne jag lägger mest tankekraft på, som jag kan belägga med styrdokument och som jag till och med vet är ett prioriterat område i stadens budget - ger mig både fjärilsmage, tunghäfta och röda kinder när jag ska ta upp.

Jag tog sats, försökte hitta en lucka, en fin övergång. Så enkelt egentligen - frågan skulle ju bara lyda "Jag undrar hur ni här på skolan lever upp till de prioriterade målen om genus och jämställdhet?" Men ack! Plötsligt fick vi föräldrar veta att barnen delats in i slöjdgrupper baserade på kön. Killar trä. Tjejer sy. "De fick välja själva". Och då hör jag mig själv lätt irriterad och med värmen stigande på kinderna fråga hur de kan välja en sådan indelning. Har ni tänkt på konsekvenserna?? (Svar: Ja. Jo, det kanske inte är så bra.) Har ni överhuvud taget någon utbildning i genus?? (Svar: Nej, vi prioriterar miljö just nu) Känner ni överhuvudtaget till att genus ska prioriteras?? (Svar: Ja.)
Allt detta häver jag ur mig med bultande hjärta och går senare därifrån och undrar om det gjorde någon nytta. Vad var det nu han sa, slöjdläraren? "Det tar vi med oss". Är det det som betyder "Det ska vi tänka på till nästa gång, eftersom det ligger något i det du säger"?

Jag är en jämställdhetsivrare av rang. Men när jag inte är "bland de mina" så känner jag mig så obekväm. Om det ändå satt en enda förälder där, som höll med. Varför ska jag gå därifrån och känna mig skamsen?

Suck.

Ge mig en vettig feminist!

Ibland invaggas jag i tron att jag och den där andra personen som jag nyss pratat med säkert tänker likadant i alla frågor bara för att vi lyckats hålla med varandra om något. Varför ramlar jag alltid i den fällan? Jag tänker "åh, den personen är nog dessutom medveten om genus och stör sig säkert på samma saker som jag gör" och så hör jag min röst gå igång på något hett ämne, typ "Så jobbigt könskonservativ den där läraren till våra barn är".
I det här fallet blev mottagaren så provocerad att hon inte kunde dölja det. Hon var av motsatt åsikt. Hon tyckte att det var jättebra att hennes "pojkflicka" äntligen börjat ta på sig rosa kläder och börjat lugna ned sig med pyssliga aktiviteter, istället för att alltid flänga runt och klättra i träd. Hon gav läraren cred för att hon lyckats utveckla hennes "flickiga" sidor.
Jag sätter utflyktskorven i halsen och skvalpar ut varm choklad på skorna och inombords skriker jag: Ge mig en vettig feminist! Nu!

Feministiska föräldrar är trösterika.

Att dela in elever i grupper

Att dela in elever i grupper kan vara något av det mest konfliktskapande som existerar i en undervisningssituation. Åtminstone upplever jag det så. Det kan bero på att jag inte är dessa elevers ordinarie lärare. Jag vet att de normalt sett "aldrig" får bestämma grupper själva. Det har min handledare sagt. Inte heller jag låter eleverna dela in sig själva i grupper. Men ibland orkar jag inte ta fighten, utan fuskar lite.

Jag räknar kanske ut innan hur många grupper jag behöver dela i för att två specifika elever inte ska hamna i samma grupp. Jag kanske medvetet gör så att en brötig elev blir nöjd med indelningen. Ja, det har nog hänt vid ett par tillfällen att jag gjort så. Jag tror inte att jag är ensam.

Det vanligaste skälet till konflikt vid dessa tillfällen är att någon elev hamnat som ensam tjej/kille i en grupp med flera av det motsatta könet. Jag brukar envist och till elevens besvikelse stå på mig och hävda att könet inte har någon som helst betydelse för den uppgift eleverna ska hålla på med.

Flera av de pedagoger som jobbar med dessa barn delar in dem efter kön och reflekterar gärna över det som något positivt. De kan tycka att "men nu blev det väl bra när de fick sitta så - varannan?" (läs: lugnt och skönt...) Eller så har de bestämda platser som organiserats efter vilket kön eleven har, t ex 2 killar - 2 tjejer. Min upplevelse är att kön är återkommande i pedagogernas diskussioner kring hur elever ska organiseras. Detta kan vara unikt för den skola jag praktiserar på. Men jag misstänker att det är vanligt. Och helt fel väg att gå.

Att kön spelar en stor roll i vårt samhälle är inget nytt för mig, eller något som jag tycker är konstigt att eleverna har med sig. Men det irriterar mig när konsekvenserna av det går ut över min undervisning.

Jag tror att lärare har en viktig roll att spela när det gäller att bryta föråldrade könsrollsmönster och det ligger i uppdraget att försöka. Det håller inte att särskilja och gruppera p g a kön på det sätt jag menar att många fortfarande gör i skolan. Det ökar bara elevernas fokus på skillnaden.

Fram för fler lärare som vågar bryta normer!

Föräldramöte del 1

Ikväll är det dags. Det är min tur att gå på föräldramöte. Jag har laddat i flera månader. Nu ska det ske. Jag ska be personalen berätta om sitt "genustänk".

Det är nämligen så, att utanför klassrumsdörren sitter en lapp där det står just detta. "Visst har vi genustänk" står det. Under texten har någon saxat en seriestrip där kontentan är att eftersom Benny jobbar här och kan ha klänning, typ, så är vi genusmedvetna. Jag har jagat upp mig sedan barnet började i förskoleklassen där i höstas. Jag förstår ju att det är ett skämt, dessutom ett internt skämt. Men för mig, som tycker att genusfrågor är bland det viktigaste som finns, blir det ett hån varje gång jag ser den där lappen.

Dessutom har jag betraktat både barn och personal med detta perspektiv och jag är bekymrad. Det verkar nämligen inte finnas ett uns av "genustänk". Det är svårt att välja ett enda exempel för denna korta form av textpublicering. Men låt mig berätta om första skoldagen. Mitt barn, av flickkön, möts av pedagogen. I hennes grupp går, vet vi sedan tidigare, fem pojkar och tre flickor. Bemötandet blir "Då ska vi se, ja, Emma kommer inte förrän på fredag, men Sonja är här, kom ska jag presentera dig för henne!"
I min värld visar pedagogen tydligt att min dotter förväntas ansluta sig till gruppen "flickor". Pojkarna var inte ens i sammanhanget värda att bli presenterade.

Detta var som sagt bara ett exempel.
Och ikväll är det alltså dags. Tjuren vid hornen. Varför är det så svårt?? Kanske för att jag för fem år sedan ställde samma fråga, och för tre år sen och för ett och ett halvt år sen. Och den uppgivenhet som följer är alltid så tung att bära.
Fortsättning följer...