Mia grötar ner sig i feminismkritiska floskler

Det är väl egentligen lite meningslöst att klaga på ett kort och ganska ytligt samtal i ett "myspratprogram", i vilket egentligen inget av värde tycks sägas utan det ska bara mysas och pratas lite lättsamt om livet ungefär som kring ett fikabord på jobbet innan fredagsmyset.
Men när två förhållandevis viktiga personer i Sveriges kändiskrets uttalar sig såhär blasé och ogenomtänkt om feminism så är det värt att uppmärksamma, med tanke på vilket inflytande de säkerligen har på andra människor.

Jag roade mig således med att skriva ner exakt vad Mia Skäringer och Maria Lundqvist faktiskt säger i det omtalade, senaste avsnittet av "Mia på Grötö".
De talar alltså om att de ofta känner skuld.

"MS: Det är ingen hejd på hur tunga stenar man kan lägga i sin ryggsäck. Det är helt skoningslöst.

ML: Varför gör vi det med oss?

MS: Nämen det är väl jämställdhetens... också... tyvärr kommer ju det i det här att...

ML: Bojan liksom... mmm...

MS: Ja alltså det är ju det negativa av det här... man tror att man kämpar för sitt eget kön men man kämpar också jävligt mycket mot sig själv hela tiden, kan jag uppleva det som.

ML: Jag är ingen, jag är ingen feminist på det sättet, jag älskar...

MS: Nä inte jag heller. Du vad roligt att du säger det, för jag har letat efter någon som inte... jag kan inte gå med i det där tåget.

ML: Inte jag heller.

MS: Jag måste... För mig är en hel person både... man bejakar sina manliga sidor, man bejakar sina kvinnliga sidor och där, det är mer ett andligt helhetstänkande för mig. Det här att gå ut och.. Fittstim och hår och ... det är inte min... uuh...

ML: Inte mitt heller. Jag kan höra vad det är de pratar om men jag tycker att konsekvenserna...

MS: Av det blir... Det blir inte bra. Det här skulle man behöva säga lite oftare. Det är ofta så att man blir lite fången i det där politiskt korrekta så man vågar inte riktigt säga att "ursäkta jag... jag är inte med på det där tåget". Det är ofta såhär "är du inte feminist då? Är du inte feminist eller?" Jo alltså ja, ja...

ML: Stödjer du inte kvinnans frigörelse och så? Jo men.. inte på bekostnad utav liksom...

MS: Jo men inte med den utveckling som är nu."

Och ja. Alltså de säger ju i princip inget vettigt alls, och ingen av dem pratar till punkt utan de bara fyller i varandras meningar med oavslutad floskel efter floskel.

Ulrika Good har redan skrivit klokt om detta, bland annat:

"Min förhoppning och önskan är att man i fortsättningen ska få omnämna sig som feminist utan att behöva förtydliga att man inte är:

• Manshatare
• Ointresserad av sitt utseende
• Aggressiv
• Hårig
• Vänster (eller höger, genustänk är inte partipolitik)
• Ful
• Någon som anser att det inte är någon skillnad på män och kvinnor

För det sista som behövs i arbetet med att stävja ojämlika och diskriminerande strukturer mellan könen är hinder i form av skrämmande och osanna nidbilder."

Tänk om dessa två kvinnor år 2013 istället kunde pratat lite om den tacksamhet de känner inför den kamp som kvinnor (och män) före dem utkämpat för att de ska kunna sitta här i tv och snacka blaj? Den kamp som föregått dem och som gjort att de och deras döttrar har rösträtt och slipper dö i barnsäng eller vara utestängda från universitet eller vad ni vill. Att deras söner inte måste agera ensamma familjeförsörjare, förneka sitt känsloliv, gå ut i krig och att de kommer att kunna ta känslomässigt ansvar för sina barn utan att det ses som något konstigt. Den feministiska kampen har bland annat lett fram till den jämställdhet som dessa båda kvinnor åtnjuter, till ett samhälle där människor är på väg mot att vara individer i första hand, snarare än sina kön.

Anmärkningsvärt är att senare i programmet talar Mia med Jonas Gardell om tiden då Aids härjade som mest. På frågan om man skulle känna skuld för att man inte var med då säger Jonas Gardell:

"JG: Jag sa nej du har ingen skuld. Men... om du glömmer och inte lär dig din historia. Om du inte tar reda på att den frihet du åtnjuter idag, den kommer någonstans ifrån. Den kommer från människor som har kämpat politiskt. Som med personligt mod och stora offer har tagit oss dit vi är idag. Om du glömmer det och om du glömmer de som dog så har du skuld."

Och nu sitter Skäringer istället och ser inkännande ut, fastän det som Gardell säger faktiskt gäller i lika stor grad - om inte större - för feminismen. Den frihet du åtnjuter idag Mia, den kommer någonstans ifrån!

Och ännu lite senare pratar hon med Alex Schulman som menar att han blivit väldigt familjekär sedan han fick barn och är mindre intresserad av sitt jobb och han är lite orolig över det. Hon pratar terapeutiskt om att det är ju så det ska vara och bla bla bla. Men du Mia Skäringer, det faktum att en 35-årig man öppet kan berätta i tv att han helst bara vill hem till sin familj och inte känner att han vill fokusera på jobbet just nu, det är faktiskt också en konsekvens av feminismen och jämställdheten.

Om du glömmer det så har du skuld.

Ingen är fri

Förmodligen är det bara jag som är trög men jag har faktiskt inte riktigt insett hur många (normalt funtade syftar jag nu på) det verkar vara därute som är övertygade om att feminister är manshatare och att feminister bara vill vända på rollerna och se till så att kvinnorna tar över världen. Det är så sorgligt. För mig handlar feminism och jämställdhet om att frigöra ALLA människor så mycket som möjligt från de könsroller som vi själva - genom våra egna samhällsstrukturer - tvingar in oss i.

För att vi ska nå framgång måste män såväl som kvinnor ges tillgång till hela sitt livsspektra. Jag kan inte se någon motsättning i detta, och jag kan inte se någon annan lösning. Alla måste engageras i kampen, bara då kan vi alla vinna på den.

Som förälder till en pojke ser jag vilka hinder just en pojke kan möta på vägen mot att bli en så fri människa som möjligt. Hade jag haft en flicka så skulle jag sett samma sak, men delvis andra hinder.

Mitt slagord för evigt amen: Ingen är fri förrän alla är fria!

Artikel om genusförskolan Egalia

1359 kommentarer tre dagar efter publicering. Mäktigt.

Artikel i Aftonbladet om genusförskolan Egalia

När sprids filialerna över landet?

En jämställdhetsivrare på skakiga ben

Föräldramöte i klass 7. Jag bär som vanligt med mig ett gäng fjärilar i magen, beredd att ställa frågor som handlar om - just det- GENUS! Har inga som helst fjärilar när det handlar om skolmat, schemaläggning, lärarresurser och andra ämnen som brukar dryftas. Men mitt största intresseområde, det ämne jag lägger mest tankekraft på, som jag kan belägga med styrdokument och som jag till och med vet är ett prioriterat område i stadens budget - ger mig både fjärilsmage, tunghäfta och röda kinder när jag ska ta upp.

Jag tog sats, försökte hitta en lucka, en fin övergång. Så enkelt egentligen - frågan skulle ju bara lyda "Jag undrar hur ni här på skolan lever upp till de prioriterade målen om genus och jämställdhet?" Men ack! Plötsligt fick vi föräldrar veta att barnen delats in i slöjdgrupper baserade på kön. Killar trä. Tjejer sy. "De fick välja själva". Och då hör jag mig själv lätt irriterad och med värmen stigande på kinderna fråga hur de kan välja en sådan indelning. Har ni tänkt på konsekvenserna?? (Svar: Ja. Jo, det kanske inte är så bra.) Har ni överhuvud taget någon utbildning i genus?? (Svar: Nej, vi prioriterar miljö just nu) Känner ni överhuvudtaget till att genus ska prioriteras?? (Svar: Ja.)
Allt detta häver jag ur mig med bultande hjärta och går senare därifrån och undrar om det gjorde någon nytta. Vad var det nu han sa, slöjdläraren? "Det tar vi med oss". Är det det som betyder "Det ska vi tänka på till nästa gång, eftersom det ligger något i det du säger"?

Jag är en jämställdhetsivrare av rang. Men när jag inte är "bland de mina" så känner jag mig så obekväm. Om det ändå satt en enda förälder där, som höll med. Varför ska jag gå därifrån och känna mig skamsen?

Suck.

Att dela in elever i grupper

Att dela in elever i grupper kan vara något av det mest konfliktskapande som existerar i en undervisningssituation. Åtminstone upplever jag det så. Det kan bero på att jag inte är dessa elevers ordinarie lärare. Jag vet att de normalt sett "aldrig" får bestämma grupper själva. Det har min handledare sagt. Inte heller jag låter eleverna dela in sig själva i grupper. Men ibland orkar jag inte ta fighten, utan fuskar lite.

Jag räknar kanske ut innan hur många grupper jag behöver dela i för att två specifika elever inte ska hamna i samma grupp. Jag kanske medvetet gör så att en brötig elev blir nöjd med indelningen. Ja, det har nog hänt vid ett par tillfällen att jag gjort så. Jag tror inte att jag är ensam.

Det vanligaste skälet till konflikt vid dessa tillfällen är att någon elev hamnat som ensam tjej/kille i en grupp med flera av det motsatta könet. Jag brukar envist och till elevens besvikelse stå på mig och hävda att könet inte har någon som helst betydelse för den uppgift eleverna ska hålla på med.

Flera av de pedagoger som jobbar med dessa barn delar in dem efter kön och reflekterar gärna över det som något positivt. De kan tycka att "men nu blev det väl bra när de fick sitta så - varannan?" (läs: lugnt och skönt...) Eller så har de bestämda platser som organiserats efter vilket kön eleven har, t ex 2 killar - 2 tjejer. Min upplevelse är att kön är återkommande i pedagogernas diskussioner kring hur elever ska organiseras. Detta kan vara unikt för den skola jag praktiserar på. Men jag misstänker att det är vanligt. Och helt fel väg att gå.

Att kön spelar en stor roll i vårt samhälle är inget nytt för mig, eller något som jag tycker är konstigt att eleverna har med sig. Men det irriterar mig när konsekvenserna av det går ut över min undervisning.

Jag tror att lärare har en viktig roll att spela när det gäller att bryta föråldrade könsrollsmönster och det ligger i uppdraget att försöka. Det håller inte att särskilja och gruppera p g a kön på det sätt jag menar att många fortfarande gör i skolan. Det ökar bara elevernas fokus på skillnaden.

Fram för fler lärare som vågar bryta normer!

Att orka engagera sig, att bli överraskad

På mina barns skola finns en föräldraförening som driver frågor som handlar om trafiksäkerhet, trevlig skolgård, skolmat osv. Protokollen kommer hem och jag har länge tänkt att ett engagemang om genusfrågor vore på sin plats. Och den här terminen kände jag mig tillräckligt laddad (hänvisar till mina tidigare inlägg om genus i skolan).

Föräldraföreningen träffar rektorer och lärarrepresentanter tre gånger per termin och för fram sina frågor. Jag hamnade direkt på ett sådant skolråd innan jag ens träffat föräldraföreningen. Jag tänkte att det är lika bra att smida...
Sagt och gjort. Tre representanter från föreningen, inkl. mig själv, två rektorer och två lärare var på plats.

Snacka om att jag höll på att tappa hakan i bordet när den ena rektorn inleder med att berätta att stadsdelsnämnden har pekat på viktiga områden som ska prioriteras på skolan och att ett av dessa är genus- och jämställdhetsfrågor. Och att man nu planerar framåt för detta.

Därför kändes det mindre avspänt än jag kunnat ana när det väl var dags för mitt lilla anförande. Jag hade läst på ordentligt och övat in fraser som "Detta med genus-och jämställdhetsarbete i skolan är ingen rekommendation, det är ett officiellt uppdrag", "Det räcker inte med en föreläsning om jämställdhet, man måste gå på djupet och integrera genusperspektivet i undervisningen", "Genusarbetet måste konkretiseras och följas upp".

Jag vill verkligen tipsa om en ny bok utgiven av Norstedts juridik. Den heter Jämställdhetsarbete i förskola och skola och är skriven av Eva-Karin Wedin. Boken var helt klart mycket bra att läsa inför det här mötet med skolledningen. Alla argumenten finns, alla styrdokument och även tips på arbetssätt. Dessutom är den väldigt konkret och lättläst och jag tycker att varenda pedagog skulle få ett ex i handen.

Så hur blev responsen då? Jo, den nya rektorn av manligt kön, nickade instämmande under hela min lilla monolog och påpekade sedan att han höll med mig. Och att om vi föräldrar hade kompetenser och kunskap inom området som inte fanns på skolan, kanske vi skulle kunna samarbeta i frågan. Wow liksom!

Därefter kröp det också fram att föräldraföreningen hade en insomnad grupp som jobbat med dessa frågorna och att det fanns flera som skulle vilja skaka liv i den.

Ibland flyter det bara på.

Föräldramöte del 2

Det är svårt att behöva erkänna att jag aldrig kom iväg på det där föräldramötet. Tack och lov finns en förälder till som tyckte att saken var viktig och tog min plats, trots att det var min tur.
Med hänvisning till den lapp som alltså är uppsatt vid ingången till klassrummet* frågade således fadern hur detta "genustänk" praktiseras. Nja, personalen har skickats på seminarium för att lära mer om detta synsätt, men det "har inte blivit så mycket sen". MEN, de är gärna öppna för förslag! OK. Här gäller det att inte deppa ihop, utan att se det som en invit. Frågan är vad de vill ha förslag på, kanske litteratur eller fortbildning? Hur som helst, jag tänker gå med i skolans föräldraförening och driva frågan i direktkontakt med skolledningen. Det är nog enda vägen att gå.

* Bilden föreställer två kvinnliga pedagoger, där den ena är i färd med att klä på sig herrkläder. Den ena säger "I morgon är det din tur att vara Bengt". Undertexten är "Det är svårt att jobba för jämlikhet när männen är få". Den vanliga begreppsförvirringen. Jämlikhet, jämställdhet... Suck. Och genus i skola/förskola handlar om att få lika många manliga pedagoger som kvinnliga??

Föräldramöte del 1

Ikväll är det dags. Det är min tur att gå på föräldramöte. Jag har laddat i flera månader. Nu ska det ske. Jag ska be personalen berätta om sitt "genustänk".

Det är nämligen så, att utanför klassrumsdörren sitter en lapp där det står just detta. "Visst har vi genustänk" står det. Under texten har någon saxat en seriestrip där kontentan är att eftersom Benny jobbar här och kan ha klänning, typ, så är vi genusmedvetna. Jag har jagat upp mig sedan barnet började i förskoleklassen där i höstas. Jag förstår ju att det är ett skämt, dessutom ett internt skämt. Men för mig, som tycker att genusfrågor är bland det viktigaste som finns, blir det ett hån varje gång jag ser den där lappen.

Dessutom har jag betraktat både barn och personal med detta perspektiv och jag är bekymrad. Det verkar nämligen inte finnas ett uns av "genustänk". Det är svårt att välja ett enda exempel för denna korta form av textpublicering. Men låt mig berätta om första skoldagen. Mitt barn, av flickkön, möts av pedagogen. I hennes grupp går, vet vi sedan tidigare, fem pojkar och tre flickor. Bemötandet blir "Då ska vi se, ja, Emma kommer inte förrän på fredag, men Sonja är här, kom ska jag presentera dig för henne!"
I min värld visar pedagogen tydligt att min dotter förväntas ansluta sig till gruppen "flickor". Pojkarna var inte ens i sammanhanget värda att bli presenterade.

Detta var som sagt bara ett exempel.
Och ikväll är det alltså dags. Tjuren vid hornen. Varför är det så svårt?? Kanske för att jag för fem år sedan ställde samma fråga, och för tre år sen och för ett och ett halvt år sen. Och den uppgivenhet som följer är alltid så tung att bära.
Fortsättning följer...

Barnets bästa VS föräldrars värderingar

Mer lucia...
Aftonbladets relationsexpert Eva Rusz har idag fått ett brev från ett bekymrat föräldrapar som inte vill låta sin son vara lucia på dagis trots hans längtan efter detta. De är också frustrerade över att personalen stöttar pojken i hans beslut. Dessutom menar de att "...Vi förstår att det finns moderna tankegångar kring könsroller, men lucia är ändå en tradition. Hur ska den kunna föras vidare till kommande generationer om man experimenterar på detta sätt?"
Tack och lov tar också kvällstidningsexpertisen barnets parti och menar att "Ett barn i förskole­åldern kan inte förstå vilka ritualer som är heliga och varför. Om pojken upplever att han är fin som lucia är det viktigare att låta hans känslor styra än att följa föräldrarnas värderingar."

Läs hela artikeln här!

Läs också Daniel Pernikliskis krönika där han undrar "vem vill vara en mesig stjärngosse i skymundan, när man kan stå i fokus med hela huvudet fullt med elljus?"

Bra barnböcker att lägga under granen

Det skrivs många barnböcker nu, som tagit fasta på att främja mångfald och överträda traditionella könsroller. Senast igår recenserades i GP en liten fin bilderbok från Vombat förlag - Kim och Skrutten av Sara Frimodig och Sara Berg. I boken är huvudpersonen ett barn som ska bli storasyster. Familjen består, förutom barnet, av två mammor. Men detta är inte temat, utan bokens fokus ligger på det blivande syskonskapet. Vombat har fler böcker som rekommenderas, t.ex. Familjeboken, som beskriver familjeformer bortom normerna.
Sedan några år finns ju bokförlagen VILDA och OLIKA, som nu slagit ihop sig. Deras små bilderböcker kan man fylla hela julstrumpan med! Och skyndar man sig kan man hitta ett par av titlarna på Lindex av alla ställen. Kan stå lite undanskymda vid kassan, men kostar blott 19 kronor!