Mia grötar ner sig i feminismkritiska floskler

Det är väl egentligen lite meningslöst att klaga på ett kort och ganska ytligt samtal i ett "myspratprogram", i vilket egentligen inget av värde tycks sägas utan det ska bara mysas och pratas lite lättsamt om livet ungefär som kring ett fikabord på jobbet innan fredagsmyset.
Men när två förhållandevis viktiga personer i Sveriges kändiskrets uttalar sig såhär blasé och ogenomtänkt om feminism så är det värt att uppmärksamma, med tanke på vilket inflytande de säkerligen har på andra människor.

Jag roade mig således med att skriva ner exakt vad Mia Skäringer och Maria Lundqvist faktiskt säger i det omtalade, senaste avsnittet av "Mia på Grötö".
De talar alltså om att de ofta känner skuld.

"MS: Det är ingen hejd på hur tunga stenar man kan lägga i sin ryggsäck. Det är helt skoningslöst.

ML: Varför gör vi det med oss?

MS: Nämen det är väl jämställdhetens... också... tyvärr kommer ju det i det här att...

ML: Bojan liksom... mmm...

MS: Ja alltså det är ju det negativa av det här... man tror att man kämpar för sitt eget kön men man kämpar också jävligt mycket mot sig själv hela tiden, kan jag uppleva det som.

ML: Jag är ingen, jag är ingen feminist på det sättet, jag älskar...

MS: Nä inte jag heller. Du vad roligt att du säger det, för jag har letat efter någon som inte... jag kan inte gå med i det där tåget.

ML: Inte jag heller.

MS: Jag måste... För mig är en hel person både... man bejakar sina manliga sidor, man bejakar sina kvinnliga sidor och där, det är mer ett andligt helhetstänkande för mig. Det här att gå ut och.. Fittstim och hår och ... det är inte min... uuh...

ML: Inte mitt heller. Jag kan höra vad det är de pratar om men jag tycker att konsekvenserna...

MS: Av det blir... Det blir inte bra. Det här skulle man behöva säga lite oftare. Det är ofta så att man blir lite fången i det där politiskt korrekta så man vågar inte riktigt säga att "ursäkta jag... jag är inte med på det där tåget". Det är ofta såhär "är du inte feminist då? Är du inte feminist eller?" Jo alltså ja, ja...

ML: Stödjer du inte kvinnans frigörelse och så? Jo men.. inte på bekostnad utav liksom...

MS: Jo men inte med den utveckling som är nu."

Och ja. Alltså de säger ju i princip inget vettigt alls, och ingen av dem pratar till punkt utan de bara fyller i varandras meningar med oavslutad floskel efter floskel.

Ulrika Good har redan skrivit klokt om detta, bland annat:

"Min förhoppning och önskan är att man i fortsättningen ska få omnämna sig som feminist utan att behöva förtydliga att man inte är:

• Manshatare
• Ointresserad av sitt utseende
• Aggressiv
• Hårig
• Vänster (eller höger, genustänk är inte partipolitik)
• Ful
• Någon som anser att det inte är någon skillnad på män och kvinnor

För det sista som behövs i arbetet med att stävja ojämlika och diskriminerande strukturer mellan könen är hinder i form av skrämmande och osanna nidbilder."

Tänk om dessa två kvinnor år 2013 istället kunde pratat lite om den tacksamhet de känner inför den kamp som kvinnor (och män) före dem utkämpat för att de ska kunna sitta här i tv och snacka blaj? Den kamp som föregått dem och som gjort att de och deras döttrar har rösträtt och slipper dö i barnsäng eller vara utestängda från universitet eller vad ni vill. Att deras söner inte måste agera ensamma familjeförsörjare, förneka sitt känsloliv, gå ut i krig och att de kommer att kunna ta känslomässigt ansvar för sina barn utan att det ses som något konstigt. Den feministiska kampen har bland annat lett fram till den jämställdhet som dessa båda kvinnor åtnjuter, till ett samhälle där människor är på väg mot att vara individer i första hand, snarare än sina kön.

Anmärkningsvärt är att senare i programmet talar Mia med Jonas Gardell om tiden då Aids härjade som mest. På frågan om man skulle känna skuld för att man inte var med då säger Jonas Gardell:

"JG: Jag sa nej du har ingen skuld. Men... om du glömmer och inte lär dig din historia. Om du inte tar reda på att den frihet du åtnjuter idag, den kommer någonstans ifrån. Den kommer från människor som har kämpat politiskt. Som med personligt mod och stora offer har tagit oss dit vi är idag. Om du glömmer det och om du glömmer de som dog så har du skuld."

Och nu sitter Skäringer istället och ser inkännande ut, fastän det som Gardell säger faktiskt gäller i lika stor grad - om inte större - för feminismen. Den frihet du åtnjuter idag Mia, den kommer någonstans ifrån!

Och ännu lite senare pratar hon med Alex Schulman som menar att han blivit väldigt familjekär sedan han fick barn och är mindre intresserad av sitt jobb och han är lite orolig över det. Hon pratar terapeutiskt om att det är ju så det ska vara och bla bla bla. Men du Mia Skäringer, det faktum att en 35-årig man öppet kan berätta i tv att han helst bara vill hem till sin familj och inte känner att han vill fokusera på jobbet just nu, det är faktiskt också en konsekvens av feminismen och jämställdheten.

Om du glömmer det så har du skuld.

Ingen är fri

Förmodligen är det bara jag som är trög men jag har faktiskt inte riktigt insett hur många (normalt funtade syftar jag nu på) det verkar vara därute som är övertygade om att feminister är manshatare och att feminister bara vill vända på rollerna och se till så att kvinnorna tar över världen. Det är så sorgligt. För mig handlar feminism och jämställdhet om att frigöra ALLA människor så mycket som möjligt från de könsroller som vi själva - genom våra egna samhällsstrukturer - tvingar in oss i.

För att vi ska nå framgång måste män såväl som kvinnor ges tillgång till hela sitt livsspektra. Jag kan inte se någon motsättning i detta, och jag kan inte se någon annan lösning. Alla måste engageras i kampen, bara då kan vi alla vinna på den.

Som förälder till en pojke ser jag vilka hinder just en pojke kan möta på vägen mot att bli en så fri människa som möjligt. Hade jag haft en flicka så skulle jag sett samma sak, men delvis andra hinder.

Mitt slagord för evigt amen: Ingen är fri förrän alla är fria!

Över kaffekoppen där vid fikabordet berättade kollegan att de varit oroliga för sonen när han gick på dagis. "Ja, han lekte ju bara med tjejer. Vi tyckte att han behövde killar att leka med." Meningarna hängde kvar i mina tankar resten av dagen. Jag tolkade det som att de ansåg att han behövde vara bland killar och tuffa till sig. Oroliga för att han skulle hamna utanför.

Men vad blir en kille som helst leker med tjejer? En mes? Mobbad? Eller skulle han kanske rentav kunna bli en alldeles, alldeles.... välfungerande människa?

Vad är pojkighet? Och finns det bara ett sätt att vara pojke på? Svaret blir nog ja om man ser till hur killar i dagisålder ofta framställs - högljudda, bråkiga, fysiskt aktiva. Nej, svarar Anette Hellman som nyligen skrivit klart sin avhandling med titeln "Kan Batman vara rosa?". Hon påpekar att det inte alls är ovanligt med killar som är tysta, blyga; pojkar som gärna hänger i dockvrån lite för sig själva, som är stillsamma och leker med tjejer. Men det lyfts aldrig fram att detta faktiskt är vanligt, istället betonar man gång på gång att killar är högljudda och rörliga. De stillsamma killarna hörs och syns inte särskilt mycket, därför syns och hörs de inte heller särskilt mycket i beskrivningen av hur pojkar är. Och indirekt inte i beskrivningen av hur killar FÅR vara.

Det ligger på oss vuxna att låta barn vara de individer de är, släppa förväntningarna på hur killar och tjejer ska vara. Killar kan väl klä sig i svart och leka med bilar hur mycket de vill, och självklart kan väl tjejer bada i rosa och leka med dockor tills de storknar, men jag drömmer om en värld där vi inte låter förutfattade meningar om killar och tjejer hindra dem från att göra/vara något annat - om de vill. En tillvaro där vi inte begränsar vare sig barnen, oss själva eller andra vuxna omkring oss. En värld där förutfattade meningar synliggörs och förpassas dit pepparn växer.

En värld med fler än två, synnerligen smalspåriga alternativ.

En lista för jämställdhet

Jag fick frågan om varför det är viktigt med jämställdhet. Konkret alltså. Detta kan ju diskuteras och argumenteras för i all oändlighet. Jag tittade lite på vad forskningen visar och bestämde mig för att göra en lista. Det är ju så populärt med listor nu för tiden. Fyll gärna på!

Varför jämställdhet är fördelaktigt för människor:

-Bättre relationer på alla nivåer (individ, samhälle...)
-Våldet minskar->upphör
-Kvinnors (och mäns) rädslor försvinner
-Föräldraskapet blir lika mycket värt
-Levnadslängden ökar för båda könen (självmordsfrekvens minskar)
-Mäns/pojkars prestationer i skolan blir bättre på alla nivåer

Pojkar får stå oförtjänt mycket i rampljuset - igen

I tjugo år (!) har det gjorts jämställdhetssatsningar i den svenska skolan. Men det har varit svårt att säga något om resultatet. Detta menar några forskare på Linköpings universitet, som genom Delegationen för jämställdhet i skolan (DEJA) har gjort en kunskapsöversikt i ämnet. Barn har inte fått komma till tals om vad de tycker om jämställdhet i skolan eller hur det tycker att det ska bedrivas jämställdhetsarbete. Beklagligt. Men - några slutsatser kan i alla fall dras i den nya kunskapsöversikten. Här är några:

-Barnen är med och skapar och upprätthåller skillnader mellan könen, i relationer med andra och i konstruerandet av den egna identiteten, utan att för den skull konstruera ojämställdhet.
-Barnen skolas in i olika sätt att vara beroende på kön.
-Skolpersonalen utgår från heteronormativt tänkande i mötet med eleverna.
-Både skolpersonal och elever definerar pojkarna som det verkliga problemet. De stör i klassrummet, ofredar flickor osv. Pojkarna klarar inte av undervisningen, vilket är ett annat sätt att uttrycka att flickorna genomgående presterar bättre.

Den sista punkten har debatterats både offentligt och inom forskarvälden. Det har talats om en ökad ”femininisering” av skolan, med vilket en menar att det ökade antalet kvinnliga lärare och den nya, mer reflekterande pedagogiken skapar en situation som är gynnsam för flickor och diskriminerande mot pojkar. Författarna till kunskapsöversikten motsätter sig denna slutsats. Utgångspunkten, att killar skulle vara omognare och utvecklas långsammare, döms ut som både biologistisk och deterministisk. Den är dessutom misstänkt lik de argument som historiskt sett fått legitimera att flickor utestängdes från skolsystemet. Pojkar, som redan har den mesta uppmärksamheten riktad mot sig, får oförtjänt stå ännu mer i rampljuset. Det finns ingen anledning att problematisera detta, eftersom pojkar trots sämre skolresultat, har väsentligt bättre chanser på arbetsmarknaden än flickor.

Hela rapporten finns på regeringens hemsida.
SOU 2010:66 Barns perspektiv på jämställdhet i skola - en kunskapsöversikt

En jämställdhetsivrare på skakiga ben

Föräldramöte i klass 7. Jag bär som vanligt med mig ett gäng fjärilar i magen, beredd att ställa frågor som handlar om - just det- GENUS! Har inga som helst fjärilar när det handlar om skolmat, schemaläggning, lärarresurser och andra ämnen som brukar dryftas. Men mitt största intresseområde, det ämne jag lägger mest tankekraft på, som jag kan belägga med styrdokument och som jag till och med vet är ett prioriterat område i stadens budget - ger mig både fjärilsmage, tunghäfta och röda kinder när jag ska ta upp.

Jag tog sats, försökte hitta en lucka, en fin övergång. Så enkelt egentligen - frågan skulle ju bara lyda "Jag undrar hur ni här på skolan lever upp till de prioriterade målen om genus och jämställdhet?" Men ack! Plötsligt fick vi föräldrar veta att barnen delats in i slöjdgrupper baserade på kön. Killar trä. Tjejer sy. "De fick välja själva". Och då hör jag mig själv lätt irriterad och med värmen stigande på kinderna fråga hur de kan välja en sådan indelning. Har ni tänkt på konsekvenserna?? (Svar: Ja. Jo, det kanske inte är så bra.) Har ni överhuvud taget någon utbildning i genus?? (Svar: Nej, vi prioriterar miljö just nu) Känner ni överhuvudtaget till att genus ska prioriteras?? (Svar: Ja.)
Allt detta häver jag ur mig med bultande hjärta och går senare därifrån och undrar om det gjorde någon nytta. Vad var det nu han sa, slöjdläraren? "Det tar vi med oss". Är det det som betyder "Det ska vi tänka på till nästa gång, eftersom det ligger något i det du säger"?

Jag är en jämställdhetsivrare av rang. Men när jag inte är "bland de mina" så känner jag mig så obekväm. Om det ändå satt en enda förälder där, som höll med. Varför ska jag gå därifrån och känna mig skamsen?

Suck.

Göran Hägglund talar ut

Ibland är det svårt att veta om KD:s politik i jämställdhetsfrågor är allvarligt menad, eller om det är ett dåligt skämt. För dig som vill skriva ut och sätta upp denna affisch på kylskåpet hemma finns den här som PDF.

Positivt politikermöte med FOFF Göteborg

Jöran Fagerlund är ledamot för Vänsterpartiet i kommunfullmäktige och i miljönämnden i Göteborg. Häromdagen träffade han representanter för FOFF Gbg (Forum för feministiska föräldrar i Göteborg). Här bloggar han friskt om detta möte! Han pratar om givande påtryckningar, ställer sig positiv till jämställdhetsdiplomering och föräldraträffar i jämställdhet på BVC. Heja Jöran! Driv nu dessa frågor ända in i maktens hus på Gustav adolfs torg! Vore ju hemskt spännande att höra om något annat parti kan ta ställning i sådana här frågor.

Att orka engagera sig, att bli överraskad

På mina barns skola finns en föräldraförening som driver frågor som handlar om trafiksäkerhet, trevlig skolgård, skolmat osv. Protokollen kommer hem och jag har länge tänkt att ett engagemang om genusfrågor vore på sin plats. Och den här terminen kände jag mig tillräckligt laddad (hänvisar till mina tidigare inlägg om genus i skolan).

Föräldraföreningen träffar rektorer och lärarrepresentanter tre gånger per termin och för fram sina frågor. Jag hamnade direkt på ett sådant skolråd innan jag ens träffat föräldraföreningen. Jag tänkte att det är lika bra att smida...
Sagt och gjort. Tre representanter från föreningen, inkl. mig själv, två rektorer och två lärare var på plats.

Snacka om att jag höll på att tappa hakan i bordet när den ena rektorn inleder med att berätta att stadsdelsnämnden har pekat på viktiga områden som ska prioriteras på skolan och att ett av dessa är genus- och jämställdhetsfrågor. Och att man nu planerar framåt för detta.

Därför kändes det mindre avspänt än jag kunnat ana när det väl var dags för mitt lilla anförande. Jag hade läst på ordentligt och övat in fraser som "Detta med genus-och jämställdhetsarbete i skolan är ingen rekommendation, det är ett officiellt uppdrag", "Det räcker inte med en föreläsning om jämställdhet, man måste gå på djupet och integrera genusperspektivet i undervisningen", "Genusarbetet måste konkretiseras och följas upp".

Jag vill verkligen tipsa om en ny bok utgiven av Norstedts juridik. Den heter Jämställdhetsarbete i förskola och skola och är skriven av Eva-Karin Wedin. Boken var helt klart mycket bra att läsa inför det här mötet med skolledningen. Alla argumenten finns, alla styrdokument och även tips på arbetssätt. Dessutom är den väldigt konkret och lättläst och jag tycker att varenda pedagog skulle få ett ex i handen.

Så hur blev responsen då? Jo, den nya rektorn av manligt kön, nickade instämmande under hela min lilla monolog och påpekade sedan att han höll med mig. Och att om vi föräldrar hade kompetenser och kunskap inom området som inte fanns på skolan, kanske vi skulle kunna samarbeta i frågan. Wow liksom!

Därefter kröp det också fram att föräldraföreningen hade en insomnad grupp som jobbat med dessa frågorna och att det fanns flera som skulle vilja skaka liv i den.

Ibland flyter det bara på.

Jämställdhetsbonusen knäckte mig ikväll

Jag gjorde det. Jag gick in på fk.se och började sätta mig in i jämställdhetsbonusen. I två timmar har jag nu med hjälp av planeringsverktyget försökt att uppnå maximal bonus. Och jag fattar ingenting. Känner mig beredd att skita i hela grejen.

Nån som hunnit ta ut bonusen? Nån som orkar bry sig? Kollar man runt så verkar det inte som att bonusen fått något genomslag för jämställdheten. Och vem trodde det? Enligt Försäkringskassan är intresset för bonusen svalt. Är det för krånglet? Eller är det för ett fortsatt ointresse av den ena föräldern att ta ut hälften av föräldradagarna?
"Förvånade pappan" bloggar om sin irritation.

Kall statistik och varma tips, om jämställdhet och feministiskt föräldraskap

Tips för er som bor i Göteborg! Ingår i diskussionsserien "Har hon rätt?", ett samarbete mellan Unifem, Resurscentra och ABF.
Hela programmet

14 april 2010 
Myten om den jämställda familjen.  Kvällen inleds med ”Bitterfittan Airlines”, en monologpjäs om jämställdhet, kärlek och föräldraskap, fritt efter Maria Svelands roman Bitterfittan. Med Sofia Wärngård Lang. Därefter följer diskussion kring könsroller i hemmet, ledd av Eva Lindholm, Forum för feministiska föräldrar och Gösta Zachrisson, Män för jämställdhet. Kall statistik och varma tips om hur vi kan gå vidare.  Entré 40:-, begränsat antal platser.