Jag brukar säga att jag ser på mitt föräldraskap som ett helt individuellt projekt. Det brukar provocera folk. Ibland tänker nog folk att jag säger det just därför, för att provocera alltså.
Men det är sant. Mitt föräldraprojekt är individuellt. Beslutet att skaffa barn var mitt eget. Det var aldrig del i något romantisk idé om att bli en familj, eller något liknande. Sen råkar det ju också vara så att jag skaffade barn ihop med någon, en person som dessutom är en ypperlig förälder, men det har egentligen inte mer med mitt eget föräldraskap att göra än att det ger goda möjligheter till praktiskt och teoretiskt samarbete kring barnens tillvaro.
Detta samarbete kännetecknas i min värld av förhandlingar i god demokratisk anda, respekt för andra individer, och en strävan efter absolut rättvisa.
Således ser jag det här som ett viktigt, inte bara liberalt, utan också feministiskt ställningstagande.
Jag anser att familjen egentligen är oanvändbar som kategori. Varje familj utgörs av ett antal individer. Dessa individer har ansvar för sitt handlande, hur deras valfrihet ska förvaltas. Barnens ansvar är annorlunda, mer villkorat, till skillnad från de vuxna som har ansvar för sitt liv, villkorslöst.
Jag anser att varje individ som skaffar ett barn är skyldig att ta ett helhetsansvar. Det ansvaret kan aldrig delas. Det kan gälla flera personer som har föräldraband till ett barn, men ansvaret är alltid individuellt och ska aldrig kunna omförhandlas.
Svensk lagstiftning sätter (den vuxna) individen i centrum. Allt annat vore absurt. Det gäller alla lagar, regler och socialförsäkringssystemen. Även den omdebatterade föräldraförsäkringen sätter föräldern, som individ, i centrum, men har fortfarande – i strid mot de principer som rimligen ska gälla i en modern, liberal demokrati – ett besynnerligt inslag av ofrihet. Den lämnar nämligen utrymme för föräldrarna att överlåta delar av sina föräldraledighetsdagar till varandra.
Denna överlåtelsemöjlighet brukar försvaras med argument som på ett eller annat sätt, felaktigt, utgår från en påstådd frihet. Enligt denna idé tilldelas familjen, inte föräldern som individ, en säck med dagar att fritt fördela så som familjen önskar (bortsett från de två månaderna som inte är överlåtningsbara). Det enda problemet är att kategorin familj inte existerar. En familj kan inte vara mer eller mindre fri.
En familj kan inte välja. En familj kan aldrig vara något annat än den samling individer som utgör den. Alltså är det alltid alltid alltid individerna inuti familjen som gör valen.
Således bör självklart också föräldraförsäkringen, likt beskattningssystemet (sambeskattningen ansågs föråldrad redan 1972) individualiseras fullt ut.
I sak håller jag med motståndarna mot individualiserad föräldraförsäkring på en punkt. Givetvis ska ingen tvingas att vara hemma med sina barn.
Men de individer som inte är intresserade av att ta ett helhetsansvar för sina barn bör i min värld då snarare låta bli att skaffa barn överhuvudtaget.
För ett par år sedan tyckte socialdemokraterna att en helt individualiserad föräldraförsäkring var en bra idé. Nu verkar kvoteringen plötsligt vara en dålig ide!?? Det enda politiska riksdagsparti som tagit ställning är vänstern. De vill dela. Eller rätta mig om jag har fel, för i den här valrörelsen tycks allting flyta rätt så fritt. Hur som helst, V tycks inte precis basunera ut det. Är det bara Fi som inte vacklar i frågan??
Inlägg
