Mia grötar ner sig i feminismkritiska floskler

Det är väl egentligen lite meningslöst att klaga på ett kort och ganska ytligt samtal i ett "myspratprogram", i vilket egentligen inget av värde tycks sägas utan det ska bara mysas och pratas lite lättsamt om livet ungefär som kring ett fikabord på jobbet innan fredagsmyset.
Men när två förhållandevis viktiga personer i Sveriges kändiskrets uttalar sig såhär blasé och ogenomtänkt om feminism så är det värt att uppmärksamma, med tanke på vilket inflytande de säkerligen har på andra människor.

Jag roade mig således med att skriva ner exakt vad Mia Skäringer och Maria Lundqvist faktiskt säger i det omtalade, senaste avsnittet av "Mia på Grötö".
De talar alltså om att de ofta känner skuld.

"MS: Det är ingen hejd på hur tunga stenar man kan lägga i sin ryggsäck. Det är helt skoningslöst.

ML: Varför gör vi det med oss?

MS: Nämen det är väl jämställdhetens... också... tyvärr kommer ju det i det här att...

ML: Bojan liksom... mmm...

MS: Ja alltså det är ju det negativa av det här... man tror att man kämpar för sitt eget kön men man kämpar också jävligt mycket mot sig själv hela tiden, kan jag uppleva det som.

ML: Jag är ingen, jag är ingen feminist på det sättet, jag älskar...

MS: Nä inte jag heller. Du vad roligt att du säger det, för jag har letat efter någon som inte... jag kan inte gå med i det där tåget.

ML: Inte jag heller.

MS: Jag måste... För mig är en hel person både... man bejakar sina manliga sidor, man bejakar sina kvinnliga sidor och där, det är mer ett andligt helhetstänkande för mig. Det här att gå ut och.. Fittstim och hår och ... det är inte min... uuh...

ML: Inte mitt heller. Jag kan höra vad det är de pratar om men jag tycker att konsekvenserna...

MS: Av det blir... Det blir inte bra. Det här skulle man behöva säga lite oftare. Det är ofta så att man blir lite fången i det där politiskt korrekta så man vågar inte riktigt säga att "ursäkta jag... jag är inte med på det där tåget". Det är ofta såhär "är du inte feminist då? Är du inte feminist eller?" Jo alltså ja, ja...

ML: Stödjer du inte kvinnans frigörelse och så? Jo men.. inte på bekostnad utav liksom...

MS: Jo men inte med den utveckling som är nu."

Och ja. Alltså de säger ju i princip inget vettigt alls, och ingen av dem pratar till punkt utan de bara fyller i varandras meningar med oavslutad floskel efter floskel.

Ulrika Good har redan skrivit klokt om detta, bland annat:

"Min förhoppning och önskan är att man i fortsättningen ska få omnämna sig som feminist utan att behöva förtydliga att man inte är:

• Manshatare
• Ointresserad av sitt utseende
• Aggressiv
• Hårig
• Vänster (eller höger, genustänk är inte partipolitik)
• Ful
• Någon som anser att det inte är någon skillnad på män och kvinnor

För det sista som behövs i arbetet med att stävja ojämlika och diskriminerande strukturer mellan könen är hinder i form av skrämmande och osanna nidbilder."

Tänk om dessa två kvinnor år 2013 istället kunde pratat lite om den tacksamhet de känner inför den kamp som kvinnor (och män) före dem utkämpat för att de ska kunna sitta här i tv och snacka blaj? Den kamp som föregått dem och som gjort att de och deras döttrar har rösträtt och slipper dö i barnsäng eller vara utestängda från universitet eller vad ni vill. Att deras söner inte måste agera ensamma familjeförsörjare, förneka sitt känsloliv, gå ut i krig och att de kommer att kunna ta känslomässigt ansvar för sina barn utan att det ses som något konstigt. Den feministiska kampen har bland annat lett fram till den jämställdhet som dessa båda kvinnor åtnjuter, till ett samhälle där människor är på väg mot att vara individer i första hand, snarare än sina kön.

Anmärkningsvärt är att senare i programmet talar Mia med Jonas Gardell om tiden då Aids härjade som mest. På frågan om man skulle känna skuld för att man inte var med då säger Jonas Gardell:

"JG: Jag sa nej du har ingen skuld. Men... om du glömmer och inte lär dig din historia. Om du inte tar reda på att den frihet du åtnjuter idag, den kommer någonstans ifrån. Den kommer från människor som har kämpat politiskt. Som med personligt mod och stora offer har tagit oss dit vi är idag. Om du glömmer det och om du glömmer de som dog så har du skuld."

Och nu sitter Skäringer istället och ser inkännande ut, fastän det som Gardell säger faktiskt gäller i lika stor grad - om inte större - för feminismen. Den frihet du åtnjuter idag Mia, den kommer någonstans ifrån!

Och ännu lite senare pratar hon med Alex Schulman som menar att han blivit väldigt familjekär sedan han fick barn och är mindre intresserad av sitt jobb och han är lite orolig över det. Hon pratar terapeutiskt om att det är ju så det ska vara och bla bla bla. Men du Mia Skäringer, det faktum att en 35-årig man öppet kan berätta i tv att han helst bara vill hem till sin familj och inte känner att han vill fokusera på jobbet just nu, det är faktiskt också en konsekvens av feminismen och jämställdheten.

Om du glömmer det så har du skuld.

Haro har receptet på trygga och ansvarstagande barn

Jag slår mig för pannan när jag läser artikeln med rubriken "Moderskapet håller på att utplånas" i SvD idag. Madeleine Wallin, ordförande i Haro (Hemarbetandes riksförbund) tycker att hon borde få pensionspoäng för att hon varit hemma och fostrat sina barn. "Det finns ett samhällsekonomiskt värde i att jag och min man har uppfostrat fem trygga och ansvarstagande barn" menar hon. Läser jag rätt? Madeleine anser sig behöva belönas för att hennes hemmauppfostran, enligt henne, skapar bättre människor och medborgare. Bevare mig!

Och på frågan om det kan vara en kvinnofälla att vara hemma svarar Madeleine att det är ju ett fritt val och att faktiskt män också vill vara hemma, men kvinnor vill det mer. "Och män är så snälla, verkligen. Kvinnor styr och ställer och tar för sig och männen anpassar sig."

Snacket om att vi bara har en planet måste vara helt fel. Jag och Madeleine bor i olika universum.

Dålig förebild

-Mamma, i Kalle och Chokladfabriken är det ett barn som kan boxa ner alla vuxna helt själv.

-Oj, han måste vara stark.

-Hon, mamma. Det är en tjej.

Ajajaj. Tänk vad svårt det är att frigöra sig från förutfattade meningar om kön. Här spelar väl också de förutfattade meningarna om barnfilm in. Men ändå.

Ge mig en vettig feminist!

Ibland invaggas jag i tron att jag och den där andra personen som jag nyss pratat med säkert tänker likadant i alla frågor bara för att vi lyckats hålla med varandra om något. Varför ramlar jag alltid i den fällan? Jag tänker "åh, den personen är nog dessutom medveten om genus och stör sig säkert på samma saker som jag gör" och så hör jag min röst gå igång på något hett ämne, typ "Så jobbigt könskonservativ den där läraren till våra barn är".
I det här fallet blev mottagaren så provocerad att hon inte kunde dölja det. Hon var av motsatt åsikt. Hon tyckte att det var jättebra att hennes "pojkflicka" äntligen börjat ta på sig rosa kläder och börjat lugna ned sig med pyssliga aktiviteter, istället för att alltid flänga runt och klättra i träd. Hon gav läraren cred för att hon lyckats utveckla hennes "flickiga" sidor.
Jag sätter utflyktskorven i halsen och skvalpar ut varm choklad på skorna och inombords skriker jag: Ge mig en vettig feminist! Nu!

Feministiska föräldrar är trösterika.

Twitterbebisen

Ett par som ska bli föräldrar för första gången ligger i detta nu i en förlossningssal och väntar. De har de senaste dagarna väckt viss uppmärksamhet. De kommunicerar nämligen med omvärlden från den där salen. De bloggar, twittrar och hänger på Facebook. Bland vissa har det väckt irritation. Stockholm City har rapporterat.

Är inte de där kritiska anmärkningarna, indignationen, snarast moralpanik? Måste all tid som spenderas i en förlossningssal verkligen handla om att uppleva, att vara i nuet, att gå upp i sin förlossning som något nästan överjordiskt?

Jag tycker mig i bakgrunden skymta rätt unkna värderingar om autenticitet, att det i framfödandet av ett barn med nödvändighet måste finnas något essentiellt att möta. Att nu ska en annan, äkta, ursprunglig människa träda fram och ta ens plats. Sanningen för de flesta är att många av de där timmarna mest är något som ska uthärdas. Att slentrianhänga lite på Internet verkar vara ett alldeles utmärkt sätt att få timmarna att gå.

Om hur svärdet blev en gitarr

Jag är en förälder som ger efter. Tidigare hade jag principer kring vad min son skulle leka med. Det kändes fel med våld. Ja, det var väl kanske i första hand just en känslomässig reaktion, inte en principiell. Sen började det gradvis hända saker.

Jag köpte en liten plastpirat, ändå en välgjord en, tänkte jag, och såg min sons helt uppriktiga glädje. En annan gång gick vi in på en leksaksaffär för att köpa en present åt en nyfödd. När det var dags att gå såg jag honom förstenad framför något träsvärd. Jaja, det är iallafall inget skräp, tänkte jag, betalade svärdet och gick.

För ett halvår sedan, en gång när jag skulle lägga in något på hans rum, blev jag sittande, insåg att, vänta nu, det här är ett pojkrum.

Piraten hade vuxit till en armé av plastfigurer, en disparat skara av riddare, sjörövare, stråtrövare, krigsklädda hästar, övernaturliga väsen och mitt i allt en stor borg. I lådan för utklädningskläder låg en riddardräkt, Robin Hood-kläder, indiangrejer.

Hela tiden har jag försvarat det där pojkrummet med att det inte är avgörande. Det avgörande är ändå vilka egenskaper min son har, att han som människa får del av så mycket som möjligt av sitt känsloliv, att han inte stympas, han kan ju ändå kommunicera, är empatisk, förstår det här med känslor. Ändå har det där med leken gnagt. Jag tänkte på det där jag hört från avsevärt mycket mer än en medelålders person - ”vi köpte minsann dockor till våra pojkar, men de körde ju bara bil med dem ändå.”

På sistone har det börjat hända saker. Jag har försökt sätta mig in i vad de där plastfigurerna egentligen sysslar med. Det handlar ju om relationer! Ibland går det överstyr, någon gör bort sig, en konflikt uppstår, våld förekommer, men lika ofta ger de sig in i samtal och akter präglade av empati, autenticitet, könsöverskridande och värme.

Han klär ut sig till riddare ibland, men det är allt oftare han glömmer svärdet. Riddaren är nu oftast en av kungens män, någon som representerar den normutveckling som ägt rum i samhället, hur dåtiden förhåller sig till nutiden och så där, en position att diskutera ur.

Svärdet dyker fortfarande upp så gått som dagligen, men som gitarr. Efter middagen brukar han hämta träbiten, ställer sig på sin stol och genomför fantastiska föreställningar för oss andra att njuta av.

Med detta vill jag inte säga att leken inte behöver tas på allvar, tvärtom. Däremot inser jag, på ett högst personligt plan, att jag kan läsa och tänka hur mycket som helst men ändå alltid vara ett steg efter – jag kommer aldrig att till fullo inse vilken extremt kompetent social och känslomässig liten varelse det är jag har att göra med.

Ett individuellt projekt

Jag brukar säga att jag ser på mitt föräldraskap som ett helt individuellt projekt. Det brukar provocera folk. Ibland tänker nog folk att jag säger det just därför, för att provocera alltså.

Men det är sant. Mitt föräldraprojekt är individuellt. Beslutet att skaffa barn var mitt eget. Det var aldrig del i något romantisk idé om att bli en familj, eller något liknande. Sen råkar det ju också vara så att jag skaffade barn ihop med någon, en person som dessutom är en ypperlig förälder, men det har egentligen inte mer med mitt eget föräldraskap att göra än att det ger goda möjligheter till praktiskt och teoretiskt samarbete kring barnens tillvaro.

Detta samarbete kännetecknas i min värld av förhandlingar i god demokratisk anda, respekt för andra individer, och en strävan efter absolut rättvisa.

Således ser jag det här som ett viktigt, inte bara liberalt, utan också feministiskt ställningstagande.

Jag anser att familjen egentligen är oanvändbar som kategori. Varje familj utgörs av ett antal individer. Dessa individer har ansvar för sitt handlande, hur deras valfrihet ska förvaltas. Barnens ansvar är annorlunda, mer villkorat, till skillnad från de vuxna som har ansvar för sitt liv, villkorslöst.

Jag anser att varje individ som skaffar ett barn är skyldig att ta ett helhetsansvar. Det ansvaret kan aldrig delas. Det kan gälla flera personer som har föräldraband till ett barn, men ansvaret är alltid individuellt och ska aldrig kunna omförhandlas.

Svensk lagstiftning sätter (den vuxna) individen i centrum. Allt annat vore absurt. Det gäller alla lagar, regler och socialförsäkringssystemen. Även den omdebatterade föräldraförsäkringen sätter föräldern, som individ, i centrum, men har fortfarande – i strid mot de principer som rimligen ska gälla i en modern, liberal demokrati – ett besynnerligt inslag av ofrihet. Den lämnar nämligen utrymme för föräldrarna att överlåta delar av sina föräldraledighetsdagar till varandra.

Denna överlåtelsemöjlighet brukar försvaras med argument som på ett eller annat sätt, felaktigt, utgår från en påstådd frihet. Enligt denna idé tilldelas familjen, inte föräldern som individ, en säck med dagar att fritt fördela så som familjen önskar (bortsett från de två månaderna som inte är överlåtningsbara). Det enda problemet är att kategorin familj inte existerar. En familj kan inte vara mer eller mindre fri.

En familj kan inte välja. En familj kan aldrig vara något annat än den samling individer som utgör den. Alltså är det alltid alltid alltid individerna inuti familjen som gör valen.

Således bör självklart också föräldraförsäkringen, likt beskattningssystemet (sambeskattningen ansågs föråldrad redan 1972) individualiseras fullt ut.

I sak håller jag med motståndarna mot individualiserad föräldraförsäkring på en punkt. Givetvis ska ingen tvingas att vara hemma med sina barn.

Men de individer som inte är intresserade av att ta ett helhetsansvar för sina barn bör i min värld då snarare låta bli att skaffa barn överhuvudtaget.

"Mamma, det är en sak...

...på gympan igår...så kände jag mig lite..."
"Lite vadå?"
Hon ligger i sin säng och vi har just sagt godnatt.
"Lite tjock".

Hon är inte tjock. Hon har en liten putig mage. Helt i sin ordning.

"Jag vill vara smal, som Emma. Det är så fint."

Och jag känner en maktlöshet ramla över mig, där jag står i dörröppningen och tittar på min unge med en mun utan framtänder. Hon är sex år. Hon är på väg att bli stor, med allt vad det innebär. Hon har redan förstått hur en kvinna förväntas se ut. Vad hon förväntas göra, säga, vara. Och för varje dag kommer normer och förväntningar att fortsätta präntas in i henne. Och plötsligt känns föräldraskapet tungt.