Barnets bästa VS föräldrars värderingar

Mer lucia...
Aftonbladets relationsexpert Eva Rusz har idag fått ett brev från ett bekymrat föräldrapar som inte vill låta sin son vara lucia på dagis trots hans längtan efter detta. De är också frustrerade över att personalen stöttar pojken i hans beslut. Dessutom menar de att "...Vi förstår att det finns moderna tankegångar kring könsroller, men lucia är ändå en tradition. Hur ska den kunna föras vidare till kommande generationer om man experimenterar på detta sätt?"
Tack och lov tar också kvällstidningsexpertisen barnets parti och menar att "Ett barn i förskole­åldern kan inte förstå vilka ritualer som är heliga och varför. Om pojken upplever att han är fin som lucia är det viktigare att låta hans känslor styra än att följa föräldrarnas värderingar."

Läs hela artikeln här!

Läs också Daniel Pernikliskis krönika där han undrar "vem vill vara en mesig stjärngosse i skymundan, när man kan stå i fokus med hela huvudet fullt med elljus?"

Lucia, normernas drottning

Jag minns fjolårets "debatt" om Freddy i Motala som inte fick lov att vara lucia, trots att skolan röstat fram honom. Väntar på årets bidrag av luciadiskriminiering. På vår skola får de små barnen vara vilken karaktär de vill i luciatåget, vilket förstås inte betyder att några pojkar är lucior, men det begränsar åtminstonde inte antalet flicklucior och det förekommer inte några stenåldriga omröstningar. Bland sjätteklassarna får man anmäla sitt intresse för den enda luciaposten och denna lottas sedan ut. Det är väl helt okej.
Från förra årets lucia hittar jag den här upprörande notisen i Aftonbladet av Ann Charlott Altstadt. Skribentens sexåriga son fick inte lov att vara lucia, för skolan kunde inte ta ansvar och garantera barnets säkerhet och trygghet om han gjorde denna könsrollsöverträdelse. Altstadt skriver: Men vem tar ansvar för att min son inte ska tvingas växa upp till snaggad, combatfärgad ”jävla bög”-brölare för att känna sig skyddad av normerna?

Kalle som lucia - blivande kioskvältare?

Jag är inte jätteförtjust i böckerna från Sagolikt förlag. Förlaget i sig och dess ambition är jag överförtjust i - att bryta ner normer och uppmana till kritiskt tänkande. Men böckerna går liksom inte in. Prinsessan Kristalla, av Skåhlberg och Dahlquist, har ett viktigt tema som sällan syns i barnlitteraturen, men på något vis är det övertydligt. Bilderboksformatet stämmer heller inte med innehållet, som snarare är en text för en kapitelbok, vilket stör mig. Och i ärlighetens namn står jag inte riktigt ut med Dahlquists illustrationer. Ambitionen och temat i boken får högsta betyg av mig, men det konstnärliga och litterära håller inte riktig måttet.
Kalle med klänning var den första boken om Kalle och nu får vi möta honom igen, i Kalle som Lucia och den här boken tror jag fyller ett hål. Eller inte bara tror, det är ett faktum. Boken är nämligen slutsåld på Bokus (finns på Adlibris än så länge).

Jag har haft glädjen att ha barnen på en förskola där både pojkar och flickor provat att ha olika roller i luciatåget utan att det någonsin anmärkts på. Det har varit luciagossar och stjärnflickor i en skön mix. Men visst finns det pojkar därute som drömmer om att bära kronan men inte vågar be om det eller kanske rent av inte tillåts. För dem är Kalle som lucia en viktig bok. Och Sagolikt bokförlag är trots allt ett mycket viktigt bokförlag.

Artikel från Uppsala Fria tidning om Sagolikt bokförlag