tisdag 6 april 2010

På lekplatsen

Scen:
Jag är på lekplatsen med lillebror och storasyster. Mamman med jämnårig lillebror frågar:
"Hur gammal är hon?"
Jag svarar:
"9 månader".
Mamman vänder sig till storasyster:
"Är det din lillasyster?"
Storasyster:
"Nej, det är min lillebror."
Mamman:
Oj, åh nej! Förlåt! Jag visste inte, kunde inte se, förlåt...lillebror, ja visst, lillebror...

Fundering:
Borde jag redan vid frågan om hur gammal hon är, svarat: "Det är en pojke. Han är 9 månader."?? För mig fanns inte behovet av att rätta henne. Det spelar ingen roll om folk tror att han är en flicka. Det gör folk dagligen och stundligen. Men i och för sig, kanske har det en poäng. Hon kanske isåfall själv börjar fundera över varför hon etiketterade min son som flicka. Kanske drar det igång tankar om vad det är som styr hennes egna förutfattade uppfattningar om kön. Å andra sidan vill jag ju inte vara den som påpekar att kön är viktigt genom att rätta med "Det är en pojke!". För det är inte viktigt. Inte för honom, inte för mig och allra minst för främlingar på lekplatsen.

6 kommentarer:

  1. Jag brukar råka ut för det ibland (särskilt i vintras - verkar som röd overall på killar är ovanligt..) och brukar försöka rätta så obemärkt som möjligt. För visst är det många som tycker det är pinsamt att ha tagit fel, samtidigt vill man som du skriver inte göra en stor grej av det.

    Frågan är NÄR det blir en stor grej. Jag råkade ut för en mamma som på frågan om det var en flicka eller pojke surt svarade "vi brukar inte säga det" - vilket gjorde resten av samtalet omöjligt för jag kunde inte säga "han" eller "hon". Jag är medveten om att frågan var onödig, det hade varit bättre att fråga "vad heter ditt barn" men när jag väl hade gjort det var det hon som gjorde könsfrågan till en gigantisk sak eftersom det var det enda jag tänkte på medan vi pratade.

    Det lustiga i historien är att när pappan dök upp bakom henne var det en kollega till min man - och han har då visst talat om att han har en son, så plötsligt visste jag svaret men vågade inte nudda vid det eftersom det tydligen var en stor grej för henne.

    SvaraRadera
  2. Just det där FÖRLÅT, tycker jag är intressant. Ingen kan ju tänka att det skulle spela någon roll för en niomånaders att bli tagen för det motsatta könet? Då måste man ju tro att föräldern ska ta illa upp? När de är bebisar får man ju helt och hållet gå på hur de är stylade. Och om man som förälder inte har ansträngt sig för att göra bebisens könstillhörighet uppenbar kan väl folk anta att det inte är så viktigt för en.

    SvaraRadera
  3. Det är därför jag alltid benämner alla barn som "kompis". (inför min unge) så att hon ska växa upp utan förutfattade meningar och fördomar kring pojkar och flickor.

    Plus att det blir så mycket mer personligt; alla barn är potentiella kompisar liksom. :-)

    SvaraRadera
  4. Tack för kompistipset! Det är bra!

    SvaraRadera
  5. Det är en knepig fråga det där. Jag funderade på att köra med kompis förut, men jag är inte helt nöjd med det heller, eftersom det förutsätter att alla är kompisar. Det är de ju inte. Mitt barn kanske inte alls tycker om det där barnet, och att då påstå att det är hens kompis blir liksom att inte acceptera det. Jag brukar köra med "barn". Vid två års ålder kallar mitt barn fortfarande andra barn för "barn" alternativt "bebis" och vuxna för "människor" alternativt "annan". Det där med pojke och flicka kommer väl, men jag har inte hört det än, trots sju månader på förskola och en mormor som evisas med att kalla alla barn för pojke/flicka.

    Det är svårt om man ska rätta andra eller inte också. Jag tycker att det är två saker som står emot varandra:

    1) För mitt barn är det bättre om jag inte rättar. Människor bemöter pojkar och flickor väldigt olika, och jag vill att mitt barn ska få båda bemötandena, och dessutom inte behöva lära sig att det är så viktigt vad det är att mamma och pappa känner behov av att rätta folk som säger fel.

    2) För de vuxna och "för sakens skull" kan det vara bra att rätta, eftersom de då lär sig att inte förutsätta att någon är flicka bara för att de har klänning eller pojke för att de har monstertruckar på tröjan.

    Jag brukar aldrig rätta. Ibland kommer det efter ett tag fram att de har tagit fel, varpå folk oftast ursäktar sig (mer eller mindre hysteriskt). Jag brukar bemöta det med att det inte spelar någon roll eller att barnet ändå inte bryr sig eller att man ser ingen skillnad i den här åldern, för att liksom poängtera det, och det har faktiskt lett till givande diskussioner i en del fall.

    Det är en intressant blogg det här förresten. :-)

    SvaraRadera
  6. Grymt massa bra input! Min erfarenhet är, ang. att kalla andra barn för barn, att det funkar finfint upp till tre år. Min dotter visste inte ens att det fanns två kön, eller jo, men hon var inte medveten om sitt eget, förrän efter treårsdagen.
    Gött att höra att man inte är ensam i sandlådan med de här tankarna! Allt gott till er!

    SvaraRadera