Pojkar får stå oförtjänt mycket i rampljuset - igen

I tjugo år (!) har det gjorts jämställdhetssatsningar i den svenska skolan. Men det har varit svårt att säga något om resultatet. Detta menar några forskare på Linköpings universitet, som genom Delegationen för jämställdhet i skolan (DEJA) har gjort en kunskapsöversikt i ämnet. Barn har inte fått komma till tals om vad de tycker om jämställdhet i skolan eller hur det tycker att det ska bedrivas jämställdhetsarbete. Beklagligt. Men - några slutsatser kan i alla fall dras i den nya kunskapsöversikten. Här är några:

-Barnen är med och skapar och upprätthåller skillnader mellan könen, i relationer med andra och i konstruerandet av den egna identiteten, utan att för den skull konstruera ojämställdhet.
-Barnen skolas in i olika sätt att vara beroende på kön.
-Skolpersonalen utgår från heteronormativt tänkande i mötet med eleverna.
-Både skolpersonal och elever definerar pojkarna som det verkliga problemet. De stör i klassrummet, ofredar flickor osv. Pojkarna klarar inte av undervisningen, vilket är ett annat sätt att uttrycka att flickorna genomgående presterar bättre.

Den sista punkten har debatterats både offentligt och inom forskarvälden. Det har talats om en ökad ”femininisering” av skolan, med vilket en menar att det ökade antalet kvinnliga lärare och den nya, mer reflekterande pedagogiken skapar en situation som är gynnsam för flickor och diskriminerande mot pojkar. Författarna till kunskapsöversikten motsätter sig denna slutsats. Utgångspunkten, att killar skulle vara omognare och utvecklas långsammare, döms ut som både biologistisk och deterministisk. Den är dessutom misstänkt lik de argument som historiskt sett fått legitimera att flickor utestängdes från skolsystemet. Pojkar, som redan har den mesta uppmärksamheten riktad mot sig, får oförtjänt stå ännu mer i rampljuset. Det finns ingen anledning att problematisera detta, eftersom pojkar trots sämre skolresultat, har väsentligt bättre chanser på arbetsmarknaden än flickor.

Hela rapporten finns på regeringens hemsida.
SOU 2010:66 Barns perspektiv på jämställdhet i skola - en kunskapsöversikt

En jämställdhetsivrare på skakiga ben

Föräldramöte i klass 7. Jag bär som vanligt med mig ett gäng fjärilar i magen, beredd att ställa frågor som handlar om - just det- GENUS! Har inga som helst fjärilar när det handlar om skolmat, schemaläggning, lärarresurser och andra ämnen som brukar dryftas. Men mitt största intresseområde, det ämne jag lägger mest tankekraft på, som jag kan belägga med styrdokument och som jag till och med vet är ett prioriterat område i stadens budget - ger mig både fjärilsmage, tunghäfta och röda kinder när jag ska ta upp.

Jag tog sats, försökte hitta en lucka, en fin övergång. Så enkelt egentligen - frågan skulle ju bara lyda "Jag undrar hur ni här på skolan lever upp till de prioriterade målen om genus och jämställdhet?" Men ack! Plötsligt fick vi föräldrar veta att barnen delats in i slöjdgrupper baserade på kön. Killar trä. Tjejer sy. "De fick välja själva". Och då hör jag mig själv lätt irriterad och med värmen stigande på kinderna fråga hur de kan välja en sådan indelning. Har ni tänkt på konsekvenserna?? (Svar: Ja. Jo, det kanske inte är så bra.) Har ni överhuvud taget någon utbildning i genus?? (Svar: Nej, vi prioriterar miljö just nu) Känner ni överhuvudtaget till att genus ska prioriteras?? (Svar: Ja.)
Allt detta häver jag ur mig med bultande hjärta och går senare därifrån och undrar om det gjorde någon nytta. Vad var det nu han sa, slöjdläraren? "Det tar vi med oss". Är det det som betyder "Det ska vi tänka på till nästa gång, eftersom det ligger något i det du säger"?

Jag är en jämställdhetsivrare av rang. Men när jag inte är "bland de mina" så känner jag mig så obekväm. Om det ändå satt en enda förälder där, som höll med. Varför ska jag gå därifrån och känna mig skamsen?

Suck.