måndag 27 december 2010

Över kaffekoppen där vid fikabordet berättade kollegan att de varit oroliga för sonen när han gick på dagis. "Ja, han lekte ju bara med tjejer. Vi tyckte att han behövde killar att leka med." Meningarna hängde kvar i mina tankar resten av dagen. Jag tolkade det som att de ansåg att han behövde vara bland killar och tuffa till sig. Oroliga för att han skulle hamna utanför.

Men vad blir en kille som helst leker med tjejer? En mes? Mobbad? Eller skulle han kanske rentav kunna bli en alldeles, alldeles.... välfungerande människa?

Vad är pojkighet? Och finns det bara ett sätt att vara pojke på? Svaret blir nog ja om man ser till hur killar i dagisålder ofta framställs - högljudda, bråkiga, fysiskt aktiva. Nej, svarar Anette Hellman som nyligen skrivit klart sin avhandling med titeln "Kan Batman vara rosa?". Hon påpekar att det inte alls är ovanligt med killar som är tysta, blyga; pojkar som gärna hänger i dockvrån lite för sig själva, som är stillsamma och leker med tjejer. Men det lyfts aldrig fram att detta faktiskt är vanligt, istället betonar man gång på gång att killar är högljudda och rörliga. De stillsamma killarna hörs och syns inte särskilt mycket, därför syns och hörs de inte heller särskilt mycket i beskrivningen av hur pojkar är. Och indirekt inte i beskrivningen av hur killar FÅR vara.

Det ligger på oss vuxna att låta barn vara de individer de är, släppa förväntningarna på hur killar och tjejer ska vara. Killar kan väl klä sig i svart och leka med bilar hur mycket de vill, och självklart kan väl tjejer bada i rosa och leka med dockor tills de storknar, men jag drömmer om en värld där vi inte låter förutfattade meningar om killar och tjejer hindra dem från att göra/vara något annat - om de vill. En tillvaro där vi inte begränsar vare sig barnen, oss själva eller andra vuxna omkring oss. En värld där förutfattade meningar synliggörs och förpassas dit pepparn växer.
En värld med fler än två, synnerligen smalspåriga alternativ.

1 kommentar:

  1. Jag drömmer också om en värld där det finns fler än två alternativ. Jag är inte särskilt förvånad över att tysta, blyga eller försiktiga pojkar osynliggörs men det låter bra att avhandlingen uppmärksammar fenomenet.

    SvaraRadera