Twitterbebisen

Ett par som ska bli föräldrar för första gången ligger i detta nu i en förlossningssal och väntar. De har de senaste dagarna väckt viss uppmärksamhet. De kommunicerar nämligen med omvärlden från den där salen. De bloggar, twittrar och hänger på Facebook. Bland vissa har det väckt irritation. Stockholm City har rapporterat.

Är inte de där kritiska anmärkningarna, indignationen, snarast moralpanik? Måste all tid som spenderas i en förlossningssal verkligen handla om att uppleva, att vara i nuet, att gå upp i sin förlossning som något nästan överjordiskt?

Jag tycker mig i bakgrunden skymta rätt unkna värderingar om autenticitet, att det i framfödandet av ett barn med nödvändighet måste finnas något essentiellt att möta. Att nu ska en annan, äkta, ursprunglig människa träda fram och ta ens plats. Sanningen för de flesta är att många av de där timmarna mest är något som ska uthärdas. Att slentrianhänga lite på Internet verkar vara ett alldeles utmärkt sätt att få timmarna att gå.