Tjejer kan äntligen kissa i frihet!

Slut på avundsjuka - nu är kiss-struten här!

Susanne Bier säger mossiga saker

Ofta tänker jag - med djupt obehag - på Skavlans intervju med Susanne Bier (2010), som jag verkligen respekterar som regissör, men som person verkar ha heltokiga åsikter om män och manlighet. Jag minns att jag mest ville ge henne en käftsmäll. Och vad sa Skavlan? Ingenting! Han tramsade bort det. Inte ens Stefan Sundström - som annars har många kloka åsikter - hade mål i mun att säga något konkret. Han måste varit i någon sorts chock.

Citerar den som la upp klippet på youtube: "När Susanne Bier, nordens för tillfället kanske mest rosade regissör, gästar Skavlan så formligen sprutar hon ur sig unkna åsikter och ålderdomliga resonemang om manlighet. I Biers värld är det grottmannen som gäller."

Suck, det är mycket kvar att göra.

Boktips - Välkommen Tango!

Dagens boktips! Baserad på den sanna berättelsen om två pingvinpojkar på zoo som bildar par och adopterar ett ägg.
http://www.bokus.com/bok/9789173552356/valkommen-tango/

Boktips - Namnsdagsflickan

Grafisk mangaroman skulle nog genren kunna kallas och funkar från ca 12 år. Robin och Kim heter huvudpersonerna och läsaren får aldrig veta, vare sig i text eller bild, vilket kön de har. Det är en finess med boken, men samtidigt är det en fin historia och när huvudpersonerna kysser varandra i slutet får jag bara en skön känsla av att det faktiskt inte spelar någon roll alls, vad de där kidsen har mellan benen:
Namnsdagsflickan

Diskussionslista för alla intresserade av feministism och föräldraskap

Ett tips till alla som är intresserade av feminism, jämställdhet och föräldraskap!
Om ni vill ställa frågor till, och diskutera med, andra människor som är engagerade i feministiskt föräldraskap på olika sätt, anmäl er till den nationella Foff-listan! Där diskuteras högt och lågt om allt som rör feministiskt föräldraskap och jämställdhet.
Anmäl er till listan här (snabbt och enkelt gjort!)

Allt hänger ihop

"Hon betonar att hon inte har något emot att flickor har rosa prinsessklänningar om de vill det, men barn ska inte behöva känna förväntningar på grund av sitt kön.
- När vi får barn så kan vi som föräldrar göra så otroligt mycket för att våra barn ska bli jämlika personer. Många tar inte vara på den möjligheten. Det finns viktigare saker tycker de när jag pratar barnkläder. Men allt hänger ihop, kläderna är en del och att jag brinner för det här betyder inte att jag struntar i vad som händer i Libyen. Kläder är viktiga, de avgör hur vi blir bemötta och skapar förväntningar, säger Nina Ruthström." (obs. min fetstil)

Läs hela intervjun med Nina Ruthström på helagotland.se.

Läs även artikeln där Lindex bemöter kritiken. Nja eller nä, de rapar det vanliga standardsvaret: "- Vi har valt olika avdelningar för pojk- och flickkläder, därför att våra kunder söker på det sättet."

Jag har fått liknande svar då jag till exempel efterfrågat möjligheten att på nätsajter (t ex KappAhl, där man visserligen kan se alla plagg i kategorin Baby, men bara upp till storlek 86) söka bland alla plagg, men uppdelat efter storlek eller efter färg. Ytterst sällan finns möjligheten att söka bland ALLA barnkläder.

Här är svaret jag fick från KappAhl: "KappAhl har valt en indelning av kläder som underlättar för merparten av kunderna att enkelt och snabbt hitta vad de söker."

Det som alltid förundrat mig när jag framfört kritik till butiker (vad det än må gälla) är hur de egentligen kan veta hur kunderna letar och vad kunderna vill ha.

Jag köper ofta kläder på flickavdelningen till min son, hur syns det i statistiken? Hur ska eventuella butiksanalytiker kunna se att jag letar efter kläder på båda avdelningarna, och hur ska de veta att jag som deras kund blir irriterad av deras uppdelning, om jag inte framför det till dem? Och hur många missnöjda kunder tar sig tid att framföra sina åsikter till den det berör?

Om butikerna skulle sluta att styra in oss kunder på detta sätt, skulle de ju kunna nå en helt ny kundkrets.

Jag upprepar, och kompletterar, Nina Ruthströms ord: "Kläder är viktiga, de avgör hur vi blir bemötta och skapar förväntningar". Förväntningar som begränsar våra barn. Och i längden begränsar oss alla.

Tänk om barn i första hand kunde få vara just barn.

Då kanske de sedan växer upp och blir, i första hand, människor.

Artikel om genusförskolan Egalia

1359 kommentarer tre dagar efter publicering. Mäktigt.

Artikel i Aftonbladet om genusförskolan Egalia

När sprids filialerna över landet?

Konstprojekt om könsroller

Hörde talas om ett intressant konstprojekt. Finska konstnären Heidi Lunabbas har fotograferat barn i åldrarna 1-12 år. Varje barn fotograferas som ett tvillingpar, både som flicka och pojke.

"Idén bygger på att det ofta är främst via visuella symboler snarare än barnets utseende som man bildar sig en uppfattning om ett okänt barns kön. Projektet är en reaktion på modebilder på barn, där barnens kön framhävs tydligt, samtidigt som barnen ofta visas som små vuxna."

Barnen som fotograferas deltar i workshops där det också ges möjlighet att reflektera kring könsroller. Så bra!

Utställningen kommer att visas i Helsingfors till våren och i Skellefteå till sommaren.

Över kaffekoppen där vid fikabordet berättade kollegan att de varit oroliga för sonen när han gick på dagis. "Ja, han lekte ju bara med tjejer. Vi tyckte att han behövde killar att leka med." Meningarna hängde kvar i mina tankar resten av dagen. Jag tolkade det som att de ansåg att han behövde vara bland killar och tuffa till sig. Oroliga för att han skulle hamna utanför.

Men vad blir en kille som helst leker med tjejer? En mes? Mobbad? Eller skulle han kanske rentav kunna bli en alldeles, alldeles.... välfungerande människa?

Vad är pojkighet? Och finns det bara ett sätt att vara pojke på? Svaret blir nog ja om man ser till hur killar i dagisålder ofta framställs - högljudda, bråkiga, fysiskt aktiva. Nej, svarar Anette Hellman som nyligen skrivit klart sin avhandling med titeln "Kan Batman vara rosa?". Hon påpekar att det inte alls är ovanligt med killar som är tysta, blyga; pojkar som gärna hänger i dockvrån lite för sig själva, som är stillsamma och leker med tjejer. Men det lyfts aldrig fram att detta faktiskt är vanligt, istället betonar man gång på gång att killar är högljudda och rörliga. De stillsamma killarna hörs och syns inte särskilt mycket, därför syns och hörs de inte heller särskilt mycket i beskrivningen av hur pojkar är. Och indirekt inte i beskrivningen av hur killar FÅR vara.

Det ligger på oss vuxna att låta barn vara de individer de är, släppa förväntningarna på hur killar och tjejer ska vara. Killar kan väl klä sig i svart och leka med bilar hur mycket de vill, och självklart kan väl tjejer bada i rosa och leka med dockor tills de storknar, men jag drömmer om en värld där vi inte låter förutfattade meningar om killar och tjejer hindra dem från att göra/vara något annat - om de vill. En tillvaro där vi inte begränsar vare sig barnen, oss själva eller andra vuxna omkring oss. En värld där förutfattade meningar synliggörs och förpassas dit pepparn växer.

En värld med fler än två, synnerligen smalspåriga alternativ.

TV om pojken som vill vara prinsessa

Det är inte ofta jag spontant känner att jag vill hylla de som producerar barnprogram. Men igår fick jag just en sådan känsla, i kombination med en stor gråtklump i halsen.

Kunskapspiraterna görs av UR och visas på måndagar kl. 17.30. Konstig tid för ett så bra program. Det borde sändas kl. 19. Målgruppen är 6-9-åringar och igår var det jag och min 7-åring som tittade, då programmet delvis handlade om olika rädslor, t.ex. rädslan att våga vara sig själv.

Vara vänner är en miniserie som ingår i Kunskapspiraterna och den här gången handlade det om Gabriel som ville spela prinsessa i skolpjäsen. Precis det som man skulle kunna befara händer när en pojke trotsar de rådande normerna. Jag satt på helspänn för att se hur regissören skulle reda ut detta. Och i mitt tycke lyckades det. Se själva! Filmen börjar ca 2 minuter in i programmet och pågår i ca 10 minuter.

Kunskapspiraterna - Vara vänner