torsdag 7 oktober 2010

En jämställdhetsivrare på skakiga ben

Föräldramöte i klass 7. Jag bär som vanligt med mig ett gäng fjärilar i magen, beredd att ställa frågor som handlar om - just det- GENUS! Har inga som helst fjärilar när det handlar om skolmat, schemaläggning, lärarresurser och andra ämnen som brukar dryftas. Men mitt största intresseområde, det ämne jag lägger mest tankekraft på, som jag kan belägga med styrdokument och som jag till och med vet är ett prioriterat område i stadens budget - ger mig både fjärilsmage, tunghäfta och röda kinder när jag ska ta upp.

Jag tog sats, försökte hitta en lucka, en fin övergång. Så enkelt egentligen - frågan skulle ju bara lyda "Jag undrar hur ni här på skolan lever upp till de prioriterade målen om genus och jämställdhet?" Men ack! Plötsligt fick vi föräldrar veta att barnen delats in i slöjdgrupper baserade på kön. Killar trä. Tjejer sy. "De fick välja själva". Och då hör jag mig själv lätt irriterad och med värmen stigande på kinderna fråga hur de kan välja en sådan indelning. Har ni tänkt på konsekvenserna?? (Svar: Ja. Jo, det kanske inte är så bra.) Har ni överhuvud taget någon utbildning i genus?? (Svar: Nej, vi prioriterar miljö just nu) Känner ni överhuvudtaget till att genus ska prioriteras?? (Svar: Ja.)
Allt detta häver jag ur mig med bultande hjärta och går senare därifrån och undrar om det gjorde någon nytta. Vad var det nu han sa, slöjdläraren? "Det tar vi med oss". Är det det som betyder "Det ska vi tänka på till nästa gång, eftersom det ligger något i det du säger"?

Jag är en jämställdhetsivrare av rang. Men när jag inte är "bland de mina" så känner jag mig så obekväm. Om det ändå satt en enda förälder där, som höll med. Varför ska jag gå därifrån och känna mig skamsen?

Suck.

4 kommentarer:

  1. Det värsta är tycker jag att det är svårt att släppa oron för att de egna barnen ska bli drabbade.

    Nyss var jag på ett föräldraråd på dagis och blev så arg på bristen av genustänk att jag sa en del oegenomtänkta saker. Och nu oroar jag mig för att mina små barn ska bli lidande för att personalen tycker att jag är för besvärlig.

    SvaraRadera
  2. "Har ni överhuvud taget någon utbildning i genus??
    Svar: Nej, vi prioriterar miljö just nu"
    Det låter ju faktiskt som ett dåligt skämt!!! Som om ett fokus måste utesluta ett annat. Som dessutom är ett mycket viktigt fokus, det där på genus.
    Jag blir rädd och oroad.
    Och lättad, att mitt barn bara är en liten plutt än så länge.
    Kan man hoppas att det hinner ändras på en tre-fyra år? Tror inte det va?
    Jag säger som du Simone.
    Suck.

    Ps: Men vad glad jag blir ändå att läsa att du ändå TOG UPP DET! Att du inte satt där med de blossande kinderna och var upprörd, men ändå inte sa något. Skit i att det var i upprördhet du kanske sa det, DU SA I ALLA FALL NÅGOT! Det är det inte alla som gör. Jag beundrar dig.

    SvaraRadera
  3. Åh vad jag känner med dig! Och beundrar dig!
    Har suttit i ett trångt lärarrum på förskolan och försökt lyfta frågan om jämställdhetsarbete. I samma ögonblick som jag lyfte frågan sjönk taket närmare och närmare... de andra föräldrarna började skruva på sig, titta bort. Pedagogerna gick i försvar. Det hela avslutades med att en förälder, fyrbarnsfar med 2 pojkar och 2 flickor som visste precis hur det låg till, kallade mina frågor och åsikter för "rena rama rappakaljan". Behöver jag säga att adrenalinet pumpade och att jag grät på vägen hem?
    Några veckor senare bokade jag möte med förskolechefen. Jag förberedde mig med en rad frågor om jämställdhetsarbetet på förskolan och jag hade som främsta mål att inte bli så där arg och få bultande hjärta, nästa mål var att få svar på mina frågor. Mötet blev bra och nu börjar det faktiskt hända saker.
    Men visst är det spännande vilka känslor detta ämne skapar när det tas upp?! Det är som att starta ett krig på 2 sekunder.
    Kämpa på. Du är inte ensam. Jag hänger med på möte om du vill ha sällis nästa gång;)
    Ett tips är att vända sig till chefen på en gång, föräldramöten är nog inget bra forum för genusfrågor, det är ingen föräldrafråga, det står i lagen och handlar om skolans uppdrag. Om chefen inte lyssnar, vänd dig till ansvarig på kommunen, om inte dom lyssnar kanske skolverket? Känner så väl igen skakiga benen, bultande hjärta och ilska men om man lyckas lägga dom åt sidan och plocka fram de sakliga argumenten är det lättare att förändra. Med risk för att låta snusförnuftig.. HEJ från mig

    SvaraRadera
  4. Tack för pepp och tips!! Och massor av pepp tillbaks! Sedan jag var på det där föräldramötet har två föräldrar kommit fram (på Konsum och på en fest) och sagt att de tyckte att det jag sa var bra. Och lärarna kommer inte att ha ogenomtänkt, könsuppdelad slöjd i fortsättningen. Det och era kommentarer ovan gör ändå att jag nog kommer babbla på fler föräldramöten (har ju typ 100 kvar!) och jag kommer alltjämt vara varm och darrig. Men det får det kosta!

    SvaraRadera