Ibland invaggas jag i tron att jag och den där andra personen som jag nyss pratat med säkert tänker likadant i alla frågor bara för att vi lyckats hålla med varandra om något. Varför ramlar jag alltid i den fällan? Jag tänker "åh, den personen är nog dessutom medveten om genus och stör sig säkert på samma saker som jag gör" och så hör jag min röst gå igång på något hett ämne, typ "Så jobbigt könskonservativ den där läraren till våra barn är".
I det här fallet blev mottagaren så provocerad att hon inte kunde dölja det. Hon var av motsatt åsikt. Hon tyckte att det var jättebra att hennes "pojkflicka" äntligen börjat ta på sig rosa kläder och börjat lugna ned sig med pyssliga aktiviteter, istället för att alltid flänga runt och klättra i träd. Hon gav läraren cred för att hon lyckats utveckla hennes "flickiga" sidor.
Jag sätter utflyktskorven i halsen och skvalpar ut varm choklad på skorna och inombords skriker jag: Ge mig en vettig feminist! Nu!
Feministiska föräldrar är trösterika.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Håller med dig så himla mycket, och är ofta med om samma sak. Men, jag har börjat tänka så här: "vad bra att jag träffar dessa människor så att jag inte invaggas i tron att det faktiskt hänt något de sista säg.. 100-200 åren.."
SvaraRaderaUsch och hu, jag blir bara trött och ledsen när jag hör om sådana människor. Och det som stör mig allra mest är att jag i ett sånt läge skulle känna att det var MIG det var fel på!
SvaraRaderaDet är ju för fan DOM det är fel på! Det är DOM som är bakåtsträvarna och de är DOM som borde gå och dra något gammalt och könskonservativt över sig!
Å vad jag håller med! Min erfarenhet är också att det är så svårt att hitta dem som verkligen tänker lika, även om man söker extremt aktivt. Var är ni som faktiskt vill dela föräldraledigheten lika under HELA barnets bebistid t.ex.? Det är svårt att veta hur man ska söka. Jag vet att det anses som extremt att göra som vi gör, att dela lika från dag 1, men jag vill liksom inte köpa att jag ska behöva marknadsföra mig som extrem bara för att jag vill uppnå jämvikt. Det verkar bakvänt. Det är alla andra som är extrema! ;-) (ja, jag förstår problemet i ett sådant uttalande.)
SvaraRaderaJag lägger ofta band på mig själv i liknande situationer på jobbet och hoppas att kollegorna kommer fatta galoppen så småningom efter mina småpikar - att det funkar bättre att påpeka saker då och då på ett pedagogiskt vis istället för att rabiat och hårt stampa med foten varje gång något könsstereotypt yttras. Det senare vore förstås mycket skönare, för jag kvävs inombords av deras genusblindhet. Ja, ge mig en vettig feminist!
SvaraRadera