Artikel om genusförskolan Egalia

1359 kommentarer tre dagar efter publicering. Mäktigt.

Artikel i Aftonbladet om genusförskolan Egalia

När sprids filialerna över landet?

Konstprojekt om könsroller

Hörde talas om ett intressant konstprojekt. Finska konstnären Heidi Lunabbas har fotograferat barn i åldrarna 1-12 år. Varje barn fotograferas som ett tvillingpar, både som flicka och pojke.

"Idén bygger på att det ofta är främst via visuella symboler snarare än barnets utseende som man bildar sig en uppfattning om ett okänt barns kön. Projektet är en reaktion på modebilder på barn, där barnens kön framhävs tydligt, samtidigt som barnen ofta visas som små vuxna."

Barnen som fotograferas deltar i workshops där det också ges möjlighet att reflektera kring könsroller. Så bra!

Utställningen kommer att visas i Helsingfors till våren och i Skellefteå till sommaren.

Över kaffekoppen där vid fikabordet berättade kollegan att de varit oroliga för sonen när han gick på dagis. "Ja, han lekte ju bara med tjejer. Vi tyckte att han behövde killar att leka med." Meningarna hängde kvar i mina tankar resten av dagen. Jag tolkade det som att de ansåg att han behövde vara bland killar och tuffa till sig. Oroliga för att han skulle hamna utanför.

Men vad blir en kille som helst leker med tjejer? En mes? Mobbad? Eller skulle han kanske rentav kunna bli en alldeles, alldeles.... välfungerande människa?

Vad är pojkighet? Och finns det bara ett sätt att vara pojke på? Svaret blir nog ja om man ser till hur killar i dagisålder ofta framställs - högljudda, bråkiga, fysiskt aktiva. Nej, svarar Anette Hellman som nyligen skrivit klart sin avhandling med titeln "Kan Batman vara rosa?". Hon påpekar att det inte alls är ovanligt med killar som är tysta, blyga; pojkar som gärna hänger i dockvrån lite för sig själva, som är stillsamma och leker med tjejer. Men det lyfts aldrig fram att detta faktiskt är vanligt, istället betonar man gång på gång att killar är högljudda och rörliga. De stillsamma killarna hörs och syns inte särskilt mycket, därför syns och hörs de inte heller särskilt mycket i beskrivningen av hur pojkar är. Och indirekt inte i beskrivningen av hur killar FÅR vara.

Det ligger på oss vuxna att låta barn vara de individer de är, släppa förväntningarna på hur killar och tjejer ska vara. Killar kan väl klä sig i svart och leka med bilar hur mycket de vill, och självklart kan väl tjejer bada i rosa och leka med dockor tills de storknar, men jag drömmer om en värld där vi inte låter förutfattade meningar om killar och tjejer hindra dem från att göra/vara något annat - om de vill. En tillvaro där vi inte begränsar vare sig barnen, oss själva eller andra vuxna omkring oss. En värld där förutfattade meningar synliggörs och förpassas dit pepparn växer.

En värld med fler än två, synnerligen smalspåriga alternativ.

TV om pojken som vill vara prinsessa

Det är inte ofta jag spontant känner att jag vill hylla de som producerar barnprogram. Men igår fick jag just en sådan känsla, i kombination med en stor gråtklump i halsen.

Kunskapspiraterna görs av UR och visas på måndagar kl. 17.30. Konstig tid för ett så bra program. Det borde sändas kl. 19. Målgruppen är 6-9-åringar och igår var det jag och min 7-åring som tittade, då programmet delvis handlade om olika rädslor, t.ex. rädslan att våga vara sig själv.

Vara vänner är en miniserie som ingår i Kunskapspiraterna och den här gången handlade det om Gabriel som ville spela prinsessa i skolpjäsen. Precis det som man skulle kunna befara händer när en pojke trotsar de rådande normerna. Jag satt på helspänn för att se hur regissören skulle reda ut detta. Och i mitt tycke lyckades det. Se själva! Filmen börjar ca 2 minuter in i programmet och pågår i ca 10 minuter.

Kunskapspiraterna - Vara vänner

En lista för jämställdhet

Jag fick frågan om varför det är viktigt med jämställdhet. Konkret alltså. Detta kan ju diskuteras och argumenteras för i all oändlighet. Jag tittade lite på vad forskningen visar och bestämde mig för att göra en lista. Det är ju så populärt med listor nu för tiden. Fyll gärna på!

Varför jämställdhet är fördelaktigt för människor:

-Bättre relationer på alla nivåer (individ, samhälle...)
-Våldet minskar->upphör
-Kvinnors (och mäns) rädslor försvinner
-Föräldraskapet blir lika mycket värt
-Levnadslängden ökar för båda könen (självmordsfrekvens minskar)
-Mäns/pojkars prestationer i skolan blir bättre på alla nivåer

Pojkar får stå oförtjänt mycket i rampljuset - igen

I tjugo år (!) har det gjorts jämställdhetssatsningar i den svenska skolan. Men det har varit svårt att säga något om resultatet. Detta menar några forskare på Linköpings universitet, som genom Delegationen för jämställdhet i skolan (DEJA) har gjort en kunskapsöversikt i ämnet. Barn har inte fått komma till tals om vad de tycker om jämställdhet i skolan eller hur det tycker att det ska bedrivas jämställdhetsarbete. Beklagligt. Men - några slutsatser kan i alla fall dras i den nya kunskapsöversikten. Här är några:

-Barnen är med och skapar och upprätthåller skillnader mellan könen, i relationer med andra och i konstruerandet av den egna identiteten, utan att för den skull konstruera ojämställdhet.
-Barnen skolas in i olika sätt att vara beroende på kön.
-Skolpersonalen utgår från heteronormativt tänkande i mötet med eleverna.
-Både skolpersonal och elever definerar pojkarna som det verkliga problemet. De stör i klassrummet, ofredar flickor osv. Pojkarna klarar inte av undervisningen, vilket är ett annat sätt att uttrycka att flickorna genomgående presterar bättre.

Den sista punkten har debatterats både offentligt och inom forskarvälden. Det har talats om en ökad ”femininisering” av skolan, med vilket en menar att det ökade antalet kvinnliga lärare och den nya, mer reflekterande pedagogiken skapar en situation som är gynnsam för flickor och diskriminerande mot pojkar. Författarna till kunskapsöversikten motsätter sig denna slutsats. Utgångspunkten, att killar skulle vara omognare och utvecklas långsammare, döms ut som både biologistisk och deterministisk. Den är dessutom misstänkt lik de argument som historiskt sett fått legitimera att flickor utestängdes från skolsystemet. Pojkar, som redan har den mesta uppmärksamheten riktad mot sig, får oförtjänt stå ännu mer i rampljuset. Det finns ingen anledning att problematisera detta, eftersom pojkar trots sämre skolresultat, har väsentligt bättre chanser på arbetsmarknaden än flickor.

Hela rapporten finns på regeringens hemsida.
SOU 2010:66 Barns perspektiv på jämställdhet i skola - en kunskapsöversikt

En jämställdhetsivrare på skakiga ben

Föräldramöte i klass 7. Jag bär som vanligt med mig ett gäng fjärilar i magen, beredd att ställa frågor som handlar om - just det- GENUS! Har inga som helst fjärilar när det handlar om skolmat, schemaläggning, lärarresurser och andra ämnen som brukar dryftas. Men mitt största intresseområde, det ämne jag lägger mest tankekraft på, som jag kan belägga med styrdokument och som jag till och med vet är ett prioriterat område i stadens budget - ger mig både fjärilsmage, tunghäfta och röda kinder när jag ska ta upp.

Jag tog sats, försökte hitta en lucka, en fin övergång. Så enkelt egentligen - frågan skulle ju bara lyda "Jag undrar hur ni här på skolan lever upp till de prioriterade målen om genus och jämställdhet?" Men ack! Plötsligt fick vi föräldrar veta att barnen delats in i slöjdgrupper baserade på kön. Killar trä. Tjejer sy. "De fick välja själva". Och då hör jag mig själv lätt irriterad och med värmen stigande på kinderna fråga hur de kan välja en sådan indelning. Har ni tänkt på konsekvenserna?? (Svar: Ja. Jo, det kanske inte är så bra.) Har ni överhuvud taget någon utbildning i genus?? (Svar: Nej, vi prioriterar miljö just nu) Känner ni överhuvudtaget till att genus ska prioriteras?? (Svar: Ja.)
Allt detta häver jag ur mig med bultande hjärta och går senare därifrån och undrar om det gjorde någon nytta. Vad var det nu han sa, slöjdläraren? "Det tar vi med oss". Är det det som betyder "Det ska vi tänka på till nästa gång, eftersom det ligger något i det du säger"?

Jag är en jämställdhetsivrare av rang. Men när jag inte är "bland de mina" så känner jag mig så obekväm. Om det ändå satt en enda förälder där, som höll med. Varför ska jag gå därifrån och känna mig skamsen?

Suck.

Göran Hägglund talar ut

Ibland är det svårt att veta om KD:s politik i jämställdhetsfrågor är allvarligt menad, eller om det är ett dåligt skämt. För dig som vill skriva ut och sätta upp denna affisch på kylskåpet hemma finns den här som PDF.

Haro har receptet på trygga och ansvarstagande barn

Jag slår mig för pannan när jag läser artikeln med rubriken "Moderskapet håller på att utplånas" i SvD idag. Madeleine Wallin, ordförande i Haro (Hemarbetandes riksförbund) tycker att hon borde få pensionspoäng för att hon varit hemma och fostrat sina barn. "Det finns ett samhällsekonomiskt värde i att jag och min man har uppfostrat fem trygga och ansvarstagande barn" menar hon. Läser jag rätt? Madeleine anser sig behöva belönas för att hennes hemmauppfostran, enligt henne, skapar bättre människor och medborgare. Bevare mig!

Och på frågan om det kan vara en kvinnofälla att vara hemma svarar Madeleine att det är ju ett fritt val och att faktiskt män också vill vara hemma, men kvinnor vill det mer. "Och män är så snälla, verkligen. Kvinnor styr och ställer och tar för sig och männen anpassar sig."

Snacket om att vi bara har en planet måste vara helt fel. Jag och Madeleine bor i olika universum.

Malin, Malin och effekten av öppna kommentarsfält

Hon heter Malin och hennes barn heter Vide. Om Vide är en flicka eller pojke är ointressant, enligt Malin. Detta utvecklar hon i en artikel i Sydsvenskan idag. Läs den. Och om du orkar, läs kommentarerna. För här står kommentarsfältet öppet för kritik och den väller in, kan jag lova. Och Malin, hon drar sig inte för att bemöta kritiken. Det beundrar jag. För finns det nåt som dränerar debattlustan och energin att vilja förändra såsom aggressiva antifeminister?

En annan Malin gjorde i början av sommaren slag i saken och skapade ett upprop för mer blommiga kläder till pojkar (som vi skrivit om här på bloggen tidigare). Aftonbladet publicerade en artikel om detta och under den korta tid som kommentatorsfältet låg öppet kom idel upprörda kommentarer. Sociala medier i all ära, men jag kan inte sluta störa mig på att människor inte kan framföra sina åsikter på ett hyffsat sätt. Och det är så fascinerande hur de här frågorna kan göra folk så förbannade. Vågar man ge sig in på Flashback så finns där en kommentarsrad kopplad till artikeln som aldrig tar slut, och nivån är fruktansvärt låg.

För övrigt kan meddelas att det i skrivande stund kommit in nästan 1000 påskrifter på uppropet mot könsstereotypa kläder. Här är en länk om nån missat!
Bild: Peter Frennesson, Sydsvenska Dagbladet