Om hur svärdet blev en gitarr

Jag är en förälder som ger efter. Tidigare hade jag principer kring vad min son skulle leka med. Det kändes fel med våld. Ja, det var väl kanske i första hand just en känslomässig reaktion, inte en principiell. Sen började det gradvis hända saker.

Jag köpte en liten plastpirat, ändå en välgjord en, tänkte jag, och såg min sons helt uppriktiga glädje. En annan gång gick vi in på en leksaksaffär för att köpa en present åt en nyfödd. När det var dags att gå såg jag honom förstenad framför något träsvärd. Jaja, det är iallafall inget skräp, tänkte jag, betalade svärdet och gick.

För ett halvår sedan, en gång när jag skulle lägga in något på hans rum, blev jag sittande, insåg att, vänta nu, det här är ett pojkrum.

Piraten hade vuxit till en armé av plastfigurer, en disparat skara av riddare, sjörövare, stråtrövare, krigsklädda hästar, övernaturliga väsen och mitt i allt en stor borg. I lådan för utklädningskläder låg en riddardräkt, Robin Hood-kläder, indiangrejer.

Hela tiden har jag försvarat det där pojkrummet med att det inte är avgörande. Det avgörande är ändå vilka egenskaper min son har, att han som människa får del av så mycket som möjligt av sitt känsloliv, att han inte stympas, han kan ju ändå kommunicera, är empatisk, förstår det här med känslor. Ändå har det där med leken gnagt. Jag tänkte på det där jag hört från avsevärt mycket mer än en medelålders person - ”vi köpte minsann dockor till våra pojkar, men de körde ju bara bil med dem ändå.”

På sistone har det börjat hända saker. Jag har försökt sätta mig in i vad de där plastfigurerna egentligen sysslar med. Det handlar ju om relationer! Ibland går det överstyr, någon gör bort sig, en konflikt uppstår, våld förekommer, men lika ofta ger de sig in i samtal och akter präglade av empati, autenticitet, könsöverskridande och värme.

Han klär ut sig till riddare ibland, men det är allt oftare han glömmer svärdet. Riddaren är nu oftast en av kungens män, någon som representerar den normutveckling som ägt rum i samhället, hur dåtiden förhåller sig till nutiden och så där, en position att diskutera ur.

Svärdet dyker fortfarande upp så gått som dagligen, men som gitarr. Efter middagen brukar han hämta träbiten, ställer sig på sin stol och genomför fantastiska föreställningar för oss andra att njuta av.

Med detta vill jag inte säga att leken inte behöver tas på allvar, tvärtom. Däremot inser jag, på ett högst personligt plan, att jag kan läsa och tänka hur mycket som helst men ändå alltid vara ett steg efter – jag kommer aldrig att till fullo inse vilken extremt kompetent social och känslomässig liten varelse det är jag har att göra med.