Mer bloggtips

Många feministiska, finurliga, fina funderingar hittar en på bloggadressen http://www.lovesocks.se/ . Idag om sunkiga barnböcker på Coop och ett ilsket brev till de som sprider dyngan. Läs om det här!

Bloggtips

Som feminist och förälder blir man alltid glad när man ser att finns fler där ute som tycker som jag.

Så idag ger jag er Johanna i Jakans inlägg om delad föräldraförsäkring.

Kalasklänning eller inte?

Det är kalastider nu. Häromveckan skulle min 5-åring gå på kalas. Barnen skulle gå tillsammans direkt efter förskolan. Följaktligen brydde vi oss mindre än vanligt om vilken kalas-utstyrsel det skulle bli tal om. Skönt, tänkte jag, och klädde barnet i helt vanlig byxa och tröja.

På väg till kalaset gick barnen vägen förbi oss (kalaset skulle vara på vår gata), dels för att hämta födelsedagsbarnets present, vilken vi såklart hade glömt skicka med. Min dotter bad mig också skicka ner hennes fin-skjorta. Hon ville gärna byta kläder innan kalaset, sa hon.

När hon kom hem berättade hon att hon och de andra barnen, 4 och 5 år gamla, hade haft en diskussion på förskolan innan det var dags att gå till kalaset. De andra barnen hade tyckt att hon måste byta kläder. Hon måste helt enkelt ha kalasklänning. Jag förstod det som att hon hade blivit arg och sagt att hon inte alls ville ha klänning utan tyckte det var mycket snyggare med byxor och skjorta. Hon tyckte att de andra varit dumma som sagt att hon måste ha klänning, när hon inte ville det.

Efteråt funderade jag över om hennes inlägg i diskussionen var en försvarsstrategi eller om det stämde att hon inte ville ha klänning. Jag visste inte om vi hade dragit det för långt och satt henne i en jobbig och onödig situation. Men jag tror ändå någonstans att det var bra. Vi hade ett långt prat efteråt om vikten av att få välja själv och inte bara göra som alla andra. Det kändes bra.

Igår var hon på kalas igen. I klänning den här gången.

Genuspedagogik provocerar

Hamnar på Newsmill, tidningen på nätet som är folkets egen. En sån fin tanke. Men hur beter sig egentligen folket på en sån här sajt? Den frågan snurrar i min skalle efter denna första artikelläsning med tillhörande 78 kommentarer.

Artikel heter "Våldskulturen kring de små pojkarna måste bekämpas" och är skriven av Kajsa Wahlström. För dem som intresserat sig för genusfrågor, barn och förskola är namnet välkänt. Kajsa Wahlströms bok Flickor, pojkar och pedagoger kom ut 2003 och fick mycket uppmärksamhet. Undersökningsresultatet som låg till grund för boken konstaterade att pedagoger bidrog till att förstärka könsrollsmönster och ge barn olika förutsättningar utifrån könstillhörighet. Kajsa Wahlströms metod för att bryta ned dessa mönster var kompensatorisk genuspedagogik. Jag är själv inte övertygad om att det är rätt metod, att arbeta med flick- respektive pojkgrupper, men det fanns ändå mycket som Wahlström bidrog med i den här boken, som jag tror har haft betydelse ute på några av landets förskolor. Många började tänka på sitt eget beteende och sin egen betydelse i barngrupperna, även om man nödvändigtvis inte arbetade kompensatoriskt.

Tillbaks till Newsmillartikeln som Wahlström skrivit, 7 år senare. Läs själva, det är svårt att bli provocerad. Eller? Vid genomläsning av artikelns kommentarer verkar det som att ordet genuspedagogik är lika provocerande som ordet nazism.

Här är ett axplock.

"Att sånna som du får blanda dig i barns uppfostran gör att jag troligen aldrig kommer skaffa barn såvida jag inte flyttar från Sverige."

"Nu måste vi alla ställa upp och rädda barnen från genuspedagogerna. Barnen är små och oskyldiga och skall inte behöva utsättas för dessa ideologiska experiment."

"Är helt övertygad om att en påtvingad hjärntvätt av Wahlgren-modell ger betydligt större men i livet än att bara låta ungarna välja sina egna roller."

"Barnen måste befrias från genuspedagogerna så att pojkar som vill vara traditionella pojkar och flickor som vill vara traditionella flickor får vara det."

"Låt barnen göra som de själva vill utan att försöka införa kvasivetenskapligt trams och se istället till att våra unga pojkar kan hitta normala trygga män i sin vardag som förebilder."

"Vad bråkiga pojkar saknar och försöker kompensera är avsaknaden av trygga, kloka manliga förebilder. Genuspedagogiken hanterar inte det primala. Se till att 50 % av lärarna är trygga kloka män så slipper vi religiösa läror likt delar av genuspedagogiken. Kvinnor kan själva aldrig klara av att skapa de trygga männen. För det behövs manliga förebilder."

(Den sista är ju bara helt underbar!)

Vem är feministen?

I mellanstadiet kom det en nykter feminist till vår klass. Feministen berättade om sina tunga år och den minst lika tunga vägen tillbaka. Efter de första nervösa fnittren lägrade sig lugnet och vi förstod allvaret i situationen. Den här personen hade varit feminist på riktigt. Det var en rätt sliten stackare. Vi förstod att nu är det allvar, det här är tunga saker.
När feministen berättade om statistiken, grupptryckets makt, och om att mellan fem och tio procent - alltså kanske så många som tre stycken i vår klass - någon gång skulle bli feminist, kunde vi inte låta bli. Vi började se oss omkring, tittade på varandra, för att se om det syntes.
Vem är feministen?

Twitterbebisen

Ett par som ska bli föräldrar för första gången ligger i detta nu i en förlossningssal och väntar. De har de senaste dagarna väckt viss uppmärksamhet. De kommunicerar nämligen med omvärlden från den där salen. De bloggar, twittrar och hänger på Facebook. Bland vissa har det väckt irritation. Stockholm City har rapporterat.

Är inte de där kritiska anmärkningarna, indignationen, snarast moralpanik? Måste all tid som spenderas i en förlossningssal verkligen handla om att uppleva, att vara i nuet, att gå upp i sin förlossning som något nästan överjordiskt?

Jag tycker mig i bakgrunden skymta rätt unkna värderingar om autenticitet, att det i framfödandet av ett barn med nödvändighet måste finnas något essentiellt att möta. Att nu ska en annan, äkta, ursprunglig människa träda fram och ta ens plats. Sanningen för de flesta är att många av de där timmarna mest är något som ska uthärdas. Att slentrianhänga lite på Internet verkar vara ett alldeles utmärkt sätt att få timmarna att gå.

Ronja och Birk

Mina Ronjaminnen från barndomen är helt kopplade till filmen. Därför är det intressant att läsa boken och se hur saker skiljer sig från den filmade versionen (som för övrigt har en rätt imponerande ensemble). I min värld är filmen förlagan.
Det är inte första gången jag stör mig på Astrid Lindgrens stilistik. Det är något med rytmen och meningsbyggnaden som gör den rätt svårläst. Dessutom innehåller boken en massa transportsträckor.
Allra mest stör jag mig ändå på Ronjas och Birks relation. Det som är en tendens i filmen är i boken extremt påtagligt. Birk räddar ju Ronja ur svårigheter typ hela tiden.

Att dela in elever i grupper

Att dela in elever i grupper kan vara något av det mest konfliktskapande som existerar i en undervisningssituation. Åtminstone upplever jag det så. Det kan bero på att jag inte är dessa elevers ordinarie lärare. Jag vet att de normalt sett "aldrig" får bestämma grupper själva. Det har min handledare sagt. Inte heller jag låter eleverna dela in sig själva i grupper. Men ibland orkar jag inte ta fighten, utan fuskar lite.

Jag räknar kanske ut innan hur många grupper jag behöver dela i för att två specifika elever inte ska hamna i samma grupp. Jag kanske medvetet gör så att en brötig elev blir nöjd med indelningen. Ja, det har nog hänt vid ett par tillfällen att jag gjort så. Jag tror inte att jag är ensam.

Det vanligaste skälet till konflikt vid dessa tillfällen är att någon elev hamnat som ensam tjej/kille i en grupp med flera av det motsatta könet. Jag brukar envist och till elevens besvikelse stå på mig och hävda att könet inte har någon som helst betydelse för den uppgift eleverna ska hålla på med.

Flera av de pedagoger som jobbar med dessa barn delar in dem efter kön och reflekterar gärna över det som något positivt. De kan tycka att "men nu blev det väl bra när de fick sitta så - varannan?" (läs: lugnt och skönt...) Eller så har de bestämda platser som organiserats efter vilket kön eleven har, t ex 2 killar - 2 tjejer. Min upplevelse är att kön är återkommande i pedagogernas diskussioner kring hur elever ska organiseras. Detta kan vara unikt för den skola jag praktiserar på. Men jag misstänker att det är vanligt. Och helt fel väg att gå.

Att kön spelar en stor roll i vårt samhälle är inget nytt för mig, eller något som jag tycker är konstigt att eleverna har med sig. Men det irriterar mig när konsekvenserna av det går ut över min undervisning.

Jag tror att lärare har en viktig roll att spela när det gäller att bryta föråldrade könsrollsmönster och det ligger i uppdraget att försöka. Det håller inte att särskilja och gruppera p g a kön på det sätt jag menar att många fortfarande gör i skolan. Det ökar bara elevernas fokus på skillnaden.

Fram för fler lärare som vågar bryta normer!

Om du inte visste

så kan jag berätta att mensblod är äckligt, och känns smutsigt. Det är pinsamt att använda binda, och svårt att använda tamponger. Det är svårt att prata om att få mens, ha mens och inget man vill låtsas om, överhuvudtaget.
Hur vet jag detta? Det kom ett brev, adresserat till min tonåring, ifrån SCA. Kalla det intuition eller rädsla för konspiration men jag pillade försiktigt upp brevet och läste hela den lilla boken om mens som låg i. Och vände och vred på informationen, som kändes märkligt lik den jag själv fick för 23 år sen eller så.
Det är väl bra att man får en bok om mens, och information om mensskydd, och rabattkuponger på vissa märken (inte helt otippat). Men varför handlade som mycket om att inte synas, inte berätta, inte märkas....varför så viktigt att ingen vet eller ens misstänker att du har mens? Nu vet ju jag, och många med mig, antar jag, att i princip hälften av befolkningen mellan 16-45 har mens. Det är ju några stycken.
Och vad kommer allt det äckliga och obehagliga ifrån? I dessa vampyrtider, hur kan lite blod, framkalla sådan skräck?
Nej, den boken fick gå till återvinningen. Normer är inte beständiga. Ska inte vara det. För 23 år sen kanske mens var äckligt och pinsamt, nu är det bara en kroppsfunktion bland andra, är man snorig snyter man sig, har man mens använder man mensskydd.

8 mars

Internationella kvinnodagen. Hur ska man hantera den på egentligen?
Är det en festdag eller en sorgedag?

Ja det är väl båda kanske. Man firar det vi åstakommit och sörjer det som återstår.
Det enda som verkligen provecerar mig är när det blir ett jippo, som mors dag eller kanelbullens dag...
Här skriver Linna Johansson träffande om hur RFSU förminskar kampen för kvinnors mänskliga rättigheter.

Så jag vill inte ha några blommor eller något "Grattis". Jag vill ha jämlikhet.