Om du inte visste

så kan jag berätta att mensblod är äckligt, och känns smutsigt. Det är pinsamt att använda binda, och svårt att använda tamponger. Det är svårt att prata om att få mens, ha mens och inget man vill låtsas om, överhuvudtaget.
Hur vet jag detta? Det kom ett brev, adresserat till min tonåring, ifrån SCA. Kalla det intuition eller rädsla för konspiration men jag pillade försiktigt upp brevet och läste hela den lilla boken om mens som låg i. Och vände och vred på informationen, som kändes märkligt lik den jag själv fick för 23 år sen eller så.
Det är väl bra att man får en bok om mens, och information om mensskydd, och rabattkuponger på vissa märken (inte helt otippat). Men varför handlade som mycket om att inte synas, inte berätta, inte märkas....varför så viktigt att ingen vet eller ens misstänker att du har mens? Nu vet ju jag, och många med mig, antar jag, att i princip hälften av befolkningen mellan 16-45 har mens. Det är ju några stycken.
Och vad kommer allt det äckliga och obehagliga ifrån? I dessa vampyrtider, hur kan lite blod, framkalla sådan skräck?
Nej, den boken fick gå till återvinningen. Normer är inte beständiga. Ska inte vara det. För 23 år sen kanske mens var äckligt och pinsamt, nu är det bara en kroppsfunktion bland andra, är man snorig snyter man sig, har man mens använder man mensskydd.

8 mars

Internationella kvinnodagen. Hur ska man hantera den på egentligen?
Är det en festdag eller en sorgedag?

Ja det är väl båda kanske. Man firar det vi åstakommit och sörjer det som återstår.
Det enda som verkligen provecerar mig är när det blir ett jippo, som mors dag eller kanelbullens dag...
Här skriver Linna Johansson träffande om hur RFSU förminskar kampen för kvinnors mänskliga rättigheter.

Så jag vill inte ha några blommor eller något "Grattis". Jag vill ha jämlikhet.

Naturen

Jag tycker att naturen är överskattad.

Människan har privilegiet att välja bort biologin och istället ägna sig åt det som verkar bra.

Det är oväsentligt om kvinnor skulle råka ha någon liten medfödd fördel som föräldrar (vad det nu skulle kunna vara). Det är liksom redan bevisat att män kan ta hand om barn tillräckligt bra. Då kan vi bara bortse från eventuell biologi, och istället ägna oss åt det vi tycker verkar just bra.

Ändå tvingas man som feminist hela tiden bemöta allehanda dumheter, inte sällan utifrån idéer om vad som är naturligt och inte. Jämställdhet är bara en av många saker som kulturen gör bättre än naturen. Jag tycker att naturen är rätt usel på att hantera rätt mycket. Tänk mobbning, våld, sexualitet, över- och fortlevnad rent allmänt och en mängd andra fenomen. Även exempelvis föräldraskap.

Jag är less på att diskutera natur över huvud taget.

Är det inte bättre att på allvar börja diskutera vad som är bäst?

Om hur svärdet blev en gitarr

Jag är en förälder som ger efter. Tidigare hade jag principer kring vad min son skulle leka med. Det kändes fel med våld. Ja, det var väl kanske i första hand just en känslomässig reaktion, inte en principiell. Sen började det gradvis hända saker.

Jag köpte en liten plastpirat, ändå en välgjord en, tänkte jag, och såg min sons helt uppriktiga glädje. En annan gång gick vi in på en leksaksaffär för att köpa en present åt en nyfödd. När det var dags att gå såg jag honom förstenad framför något träsvärd. Jaja, det är iallafall inget skräp, tänkte jag, betalade svärdet och gick.

För ett halvår sedan, en gång när jag skulle lägga in något på hans rum, blev jag sittande, insåg att, vänta nu, det här är ett pojkrum.

Piraten hade vuxit till en armé av plastfigurer, en disparat skara av riddare, sjörövare, stråtrövare, krigsklädda hästar, övernaturliga väsen och mitt i allt en stor borg. I lådan för utklädningskläder låg en riddardräkt, Robin Hood-kläder, indiangrejer.

Hela tiden har jag försvarat det där pojkrummet med att det inte är avgörande. Det avgörande är ändå vilka egenskaper min son har, att han som människa får del av så mycket som möjligt av sitt känsloliv, att han inte stympas, han kan ju ändå kommunicera, är empatisk, förstår det här med känslor. Ändå har det där med leken gnagt. Jag tänkte på det där jag hört från avsevärt mycket mer än en medelålders person - ”vi köpte minsann dockor till våra pojkar, men de körde ju bara bil med dem ändå.”

På sistone har det börjat hända saker. Jag har försökt sätta mig in i vad de där plastfigurerna egentligen sysslar med. Det handlar ju om relationer! Ibland går det överstyr, någon gör bort sig, en konflikt uppstår, våld förekommer, men lika ofta ger de sig in i samtal och akter präglade av empati, autenticitet, könsöverskridande och värme.

Han klär ut sig till riddare ibland, men det är allt oftare han glömmer svärdet. Riddaren är nu oftast en av kungens män, någon som representerar den normutveckling som ägt rum i samhället, hur dåtiden förhåller sig till nutiden och så där, en position att diskutera ur.

Svärdet dyker fortfarande upp så gått som dagligen, men som gitarr. Efter middagen brukar han hämta träbiten, ställer sig på sin stol och genomför fantastiska föreställningar för oss andra att njuta av.

Med detta vill jag inte säga att leken inte behöver tas på allvar, tvärtom. Däremot inser jag, på ett högst personligt plan, att jag kan läsa och tänka hur mycket som helst men ändå alltid vara ett steg efter – jag kommer aldrig att till fullo inse vilken extremt kompetent social och känslomässig liten varelse det är jag har att göra med.

Förskolans egen Fight club

Jag tvingas runda hela lekplatsen som tillhör förskolan som ligger vägg i vägg med mitt barns skola, på väg för att hämta. Jag hinner se vad som sker där på lekplatsen. Några få barn leker utspritt. På ett ställe befinner sig en grupp. De är väl 7-8 stycken. Två av dem flickor, trycker sig mot ett närliggande staket. Framför dem utspelar sig Fight club i miniatyr. Pojkarna turas om att brutalt brotta ned varandra. En efter en. Några kämpar med gråten men lyckas hålla tillbaka. En säger "Jag ser att du är rädd för mig nu". Han låter inte triumferande, mest förvånad. Och leken fortsätter. Pojkbarn, fyra och fem år gamla, välter varandra, med röda kinder och blanka ögon.

Ingen pedagog vistas på lekplatsen, så jag stannar till för att se så att ingen verkligen skadar sig. Funderar en stund på min roll. Ska tårarna till för att jag ska börja agera från min position på andra sidan lekplatsen? Ska jag hämta en pedagog? Eller är leken helt befogad, tillåten och normal?

Jag ser att hon har sett att jag stannat och tittar. Hon kommer ut och går med bestämda steg mot lekplatsen, ser stressat upptagen ut, låtsas inte om mig.

Jag går och hämtar mitt barn. Orkar inte se fortsättningen.

Tragik på praktik

Ännu en dag på praktikplatsen. Skådeplats: en F-5 skola i en stor svensk stad.

En av lärarkollegorna berättar engagerat om när en man hälsade på hennes klass häromdagen. Mannen hade arbetstränat i hennes klass under en hel termin och han var mycket omtyckt bland barnen. Nu var det månader sedan de hade setts.

Läraren berättar om hur det hade sett ut då han först hade kommit dit, mannen. Pojkarna i klassen hade slängt sej om benen på mannen och kramat honom, allihop. Hon var mycket bekymrad, det var något i det här scenariot som störde henne. Hon beskrev det hela som tragiskt. "Har de inga pappor därhemma som kan krama dem, pojkarna?"

Hade hon reagerat likadant om det varit flickor som slängt sej om halsen på honom?

Ett individuellt projekt

Jag brukar säga att jag ser på mitt föräldraskap som ett helt individuellt projekt. Det brukar provocera folk. Ibland tänker nog folk att jag säger det just därför, för att provocera alltså.

Men det är sant. Mitt föräldraprojekt är individuellt. Beslutet att skaffa barn var mitt eget. Det var aldrig del i något romantisk idé om att bli en familj, eller något liknande. Sen råkar det ju också vara så att jag skaffade barn ihop med någon, en person som dessutom är en ypperlig förälder, men det har egentligen inte mer med mitt eget föräldraskap att göra än att det ger goda möjligheter till praktiskt och teoretiskt samarbete kring barnens tillvaro.

Detta samarbete kännetecknas i min värld av förhandlingar i god demokratisk anda, respekt för andra individer, och en strävan efter absolut rättvisa.

Således ser jag det här som ett viktigt, inte bara liberalt, utan också feministiskt ställningstagande.

Jag anser att familjen egentligen är oanvändbar som kategori. Varje familj utgörs av ett antal individer. Dessa individer har ansvar för sitt handlande, hur deras valfrihet ska förvaltas. Barnens ansvar är annorlunda, mer villkorat, till skillnad från de vuxna som har ansvar för sitt liv, villkorslöst.

Jag anser att varje individ som skaffar ett barn är skyldig att ta ett helhetsansvar. Det ansvaret kan aldrig delas. Det kan gälla flera personer som har föräldraband till ett barn, men ansvaret är alltid individuellt och ska aldrig kunna omförhandlas.

Svensk lagstiftning sätter (den vuxna) individen i centrum. Allt annat vore absurt. Det gäller alla lagar, regler och socialförsäkringssystemen. Även den omdebatterade föräldraförsäkringen sätter föräldern, som individ, i centrum, men har fortfarande – i strid mot de principer som rimligen ska gälla i en modern, liberal demokrati – ett besynnerligt inslag av ofrihet. Den lämnar nämligen utrymme för föräldrarna att överlåta delar av sina föräldraledighetsdagar till varandra.

Denna överlåtelsemöjlighet brukar försvaras med argument som på ett eller annat sätt, felaktigt, utgår från en påstådd frihet. Enligt denna idé tilldelas familjen, inte föräldern som individ, en säck med dagar att fritt fördela så som familjen önskar (bortsett från de två månaderna som inte är överlåtningsbara). Det enda problemet är att kategorin familj inte existerar. En familj kan inte vara mer eller mindre fri.

En familj kan inte välja. En familj kan aldrig vara något annat än den samling individer som utgör den. Alltså är det alltid alltid alltid individerna inuti familjen som gör valen.

Således bör självklart också föräldraförsäkringen, likt beskattningssystemet (sambeskattningen ansågs föråldrad redan 1972) individualiseras fullt ut.

I sak håller jag med motståndarna mot individualiserad föräldraförsäkring på en punkt. Givetvis ska ingen tvingas att vara hemma med sina barn.

Men de individer som inte är intresserade av att ta ett helhetsansvar för sina barn bör i min värld då snarare låta bli att skaffa barn överhuvudtaget.

Positivt politikermöte med FOFF Göteborg

Jöran Fagerlund är ledamot för Vänsterpartiet i kommunfullmäktige och i miljönämnden i Göteborg. Häromdagen träffade han representanter för FOFF Gbg (Forum för feministiska föräldrar i Göteborg). Här bloggar han friskt om detta möte! Han pratar om givande påtryckningar, ställer sig positiv till jämställdhetsdiplomering och föräldraträffar i jämställdhet på BVC. Heja Jöran! Driv nu dessa frågor ända in i maktens hus på Gustav adolfs torg! Vore ju hemskt spännande att höra om något annat parti kan ta ställning i sådana här frågor.

Att orka engagera sig, att bli överraskad

På mina barns skola finns en föräldraförening som driver frågor som handlar om trafiksäkerhet, trevlig skolgård, skolmat osv. Protokollen kommer hem och jag har länge tänkt att ett engagemang om genusfrågor vore på sin plats. Och den här terminen kände jag mig tillräckligt laddad (hänvisar till mina tidigare inlägg om genus i skolan).

Föräldraföreningen träffar rektorer och lärarrepresentanter tre gånger per termin och för fram sina frågor. Jag hamnade direkt på ett sådant skolråd innan jag ens träffat föräldraföreningen. Jag tänkte att det är lika bra att smida...
Sagt och gjort. Tre representanter från föreningen, inkl. mig själv, två rektorer och två lärare var på plats.

Snacka om att jag höll på att tappa hakan i bordet när den ena rektorn inleder med att berätta att stadsdelsnämnden har pekat på viktiga områden som ska prioriteras på skolan och att ett av dessa är genus- och jämställdhetsfrågor. Och att man nu planerar framåt för detta.

Därför kändes det mindre avspänt än jag kunnat ana när det väl var dags för mitt lilla anförande. Jag hade läst på ordentligt och övat in fraser som "Detta med genus-och jämställdhetsarbete i skolan är ingen rekommendation, det är ett officiellt uppdrag", "Det räcker inte med en föreläsning om jämställdhet, man måste gå på djupet och integrera genusperspektivet i undervisningen", "Genusarbetet måste konkretiseras och följas upp".

Jag vill verkligen tipsa om en ny bok utgiven av Norstedts juridik. Den heter Jämställdhetsarbete i förskola och skola och är skriven av Eva-Karin Wedin. Boken var helt klart mycket bra att läsa inför det här mötet med skolledningen. Alla argumenten finns, alla styrdokument och även tips på arbetssätt. Dessutom är den väldigt konkret och lättläst och jag tycker att varenda pedagog skulle få ett ex i handen.

Så hur blev responsen då? Jo, den nya rektorn av manligt kön, nickade instämmande under hela min lilla monolog och påpekade sedan att han höll med mig. Och att om vi föräldrar hade kompetenser och kunskap inom området som inte fanns på skolan, kanske vi skulle kunna samarbeta i frågan. Wow liksom!

Därefter kröp det också fram att föräldraföreningen hade en insomnad grupp som jobbat med dessa frågorna och att det fanns flera som skulle vilja skaka liv i den.

Ibland flyter det bara på.

"Vad blev det?"

Igår var jag tillbaka på min gamla praktikplats efter föräldraledigheten. Sist mina "kolleger" såg mig var jag gravid. Följaktligen frågade många av dem om barnet - frågor som hur gammalt barnet är nu osv. Men den vanligaste frågan var ju Frågan: "Vad blev det?"

Det lustiga i sammanhanget var att jag kände mig totalt oförberedd till en början. Så när frågan kom första gången blev jag helt ställd. Jag förstod den helt enkelt inte. Vad var det meningen att jag skulle svara på det? Efter en liten stund fann jag mig och svarade nåt i stil med "ja, om det är könet du syftar på så blev det en tjej." Med en extra betoning på ordet könet. Varpå "kollegan" såg ut som att mitt svar var rätt lustigt och la nån kommentar om att vi människor ju vanligtvis inte brukade föda djur.